Livets väg är kantad av glädje, om man vill se den...

Gör ofta reflektioner över vad livet går ut på, vad är meningen, vad ska man lära sig osv osv. Min övertygelse är ju att vi lever här för att vi ska lära oss något. Är också övertygad om att vi lever flera liv och varje gång vi återvänder till jorden, är det för att lära.

När man hamnar i en kris, liten som stor, är det inte lärdomen man i första hand tänker på, utan snarare så att man frossar i "tycka-synd-om-sig-själv" syndromet. Det finns ingen det är så synd om som det är om just mig själv då. Det är, enligt min mening helt OK att få tycka det också, ett tag, det behöver man göra. Har man bara nånstans i bakhuvet, att det går att ta sig ur en nedgång, att man inte kan stanna därnere, ja då är det OK.

Varje medgång liksom motgång är till att lära sig något av. Man kanske inte förstår vad det är man ska lära sig, just när man mitt i, det är inte heller säkert att man förstår överhuvudtaget. Det gör ingenting, för man kommer att förstå det när man kommer hem på andra sidan och går igenom sitt liv med sin ledsagare.

Det finns änglar/ledsagare/hjälpare (kalla dem vad du vill) som har till uppgift att se till att du har det så bra det bara går. Dessa änglar har sina medhjälpare här på jorden, i det liv du lever här och nu också. Det är inte en slump att människor korsar din väg genom livet. Att de kommer i din väg just när du behöver dem. Det är bestämt redan innan. Oavsett om du tror som jag eller inte, kan jag försäkra dig om att du har änglar i din närhet i form av vänner, familjemedlemmar osv. Människor som du älskar för att de är som de är och som ger dig så mycket.

Själv har jag en del änglar omkring mig, som ser till mig och som älskar mig som den person jag är, de låter mig vara just som jag är. De ger mig respekt och får  tiofallt igen från mig. Blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på dem. Idag sa jag till av dem, att jag blir så glad och lycklig och känner mig så väl till mods när jag tänker på personen i fråga.

Svaret jag fick, gjorde mig oerhört rörd och tårögd och lät så här: "Jag vill vara din vän och ledsagare i livet!"

Kan jag känna mig annat än rik, med såna vänner?