En helg i skärgården...

Det var med spänning jag åkte iväg för att sjunga och paddla en helg på Idöborg. Blev inbjuden att följa med en dryg vecka innan och tackade genast ja. Det var ju 3 år sen sist så det var inte svårt att bestämma sig.

En timmes bussresa från Slussen till Stavsnäs gick relativt snabbt ändå. Sen en båttaxi ut. På bryggan stod Monica med familj och väntade. Allt var sig likt så långt. "The same procedure..."

Upp till Vita Villan för kaffe och mackor och det praktiska. Inkvartering och samling vid kajakerna en stund senare. Det var en samling förväntansfulla amatörsångare/paddlare som traskade ner till Norrviken för instruktioner. Min första tur var kort men intensiv. Ville inte mer just då. Sen var det ju andra som skulle ut också. Artig som jag är, upplät jag min kajak till nästa...

Det blev lite sång före lunch och mer sång efter lunch. Kunde konstatera att jag betedde mig som jag brukade göra, ville jag inte en sak så skulle ingen annan få mig till det heller. Det blev så att jag hoppade i kajaken en gång till, för en riktigt långtur på över en timme. Snacka om att jag njöt som attan av att glida fram i kajaken. Visserligen kallt som attan i vattnet, vilket kändes igenom skrovet förståss. Men vad gjorde det när solen sken och humöret var på topp hos oss alla.

Vilka vackra vyer det finns, alla dessa öar, kobbar och skär. En del bebodda andra helt kala eller bebodda av fåglar. Skiftningarna i klippornas färger, formade av väder och vind. Det måste upplevas tycker jag för orden räcker inte till att kunna beskriva den gudomliga vyn.

Summan av kardemumman blir att det var en helg som jag kommer att leva länge på och massor av bilder har jag tagit som jag kan njuta av och minnas till.

Tack till er alla som var med och förgyllde min helg.

Tack till Monica för att jag fick följa med.

Ett steg framåt igen...

Så har jag då gjort något jag längtat efter i många år. Något som jag brukade göra förr, innan ångest och annat skit satte käppar i hjulet för mitt välmående. Jag har haft middagsgäster hemma.

Det började för några veckor sen då jag gick en stadsvandring tillsammans med en god vän och några vänner till honom. Efter vandringen, gick vi och käkade, tog några öl och några till anslöt till vårt gäng. Trevlig stämning och underbart rara människor gjorde att något ovant kom över mig.

Först förstod jag inte vad det var, men blev så småningom medveten om att det var det här som kallas att vara social. En känsla som jag glömt bort viktig och nödvändig den är för välmåendet. Det var så ovant men samtidigt ett lyckligt tillstånd jag befann mig i.

Levde flera dagar på detta och kände mig stärkt i min kamp framåt för ett roligare och innehållsrikare liv igen. Chrille, som min gode vän heter, stöttade mig och blev glad för min skull att det hade gjort ett så starkt intryck på mig. Hade lite svårt att hitta orden, men han föstod vad jag menade och sa att de andra hade också haft jättetrevligt. Varför inte ses igen tänkte jag....

Innan jag tänkt igenom det hela en extra gång, sa jag till honom att varför inte ta en kväll hemma hos mig? Mycket kul idé tyckte han och vi bestämde att vi skulle ses igår, den 17 maj. Jag frågade flera av min vänner också men de var upptagna så till slut blev det 2 vänner till Chrille kvar, så vi blev 4.

Nu började det hända saker i mig igen, den ena undanflykten efter den andre ville att jag skulle ställa in det hela. Varför ska jag umgås med trevliga människor för? Varför skulle de egentligen vilja komma hem till mig? De gör det säkert för att de ställer upp för Chrille, inte för att de vill träffa mig... Till slut blev jag så trött på mig själv över dessa tankar, att jag var tvungen att sätta mig ner och ha en dialog med mig själv.

Det hela slutade att jag något motvilligt gick med på att ge det hela en chans, att försöka vara neutral och väluppfostrad. Jag kan hålla masken om det krävs så det blir nog helt OK. En 5-6 timmar står jag väl ut tänkte jag.

Dagarna gick och jag blev mer och mer positivt inställd på att det hela skulle bli kul. Började planera maten och plockandet i röran för att det skulle se acceptabelt ut. Sista veckan gick jag nog i nån sorts rus, var nästan lite hög över det hela.

Kvällen innan var jag jättespeedad. Hade allt under kontroll, men var hur hispig som helst ändå. Skrattade högt åt mig själv och hur knasigt jag betedde mig. Då släppte alla farhågor och det kändes som om jag inte gjort annat i mitt liv än att ha gäster. Förr hade det stämt som beskrivning, men som sagt nu var det flera år sen.

Nåväl, gästerna kom, de trivdes och de gick alldeles för tidigt tyckte jag... Det var innan jag tittade på klockan och den var kvart över 2. Trodde att den kanske var 11 eller så. Snacka om att tiden rann iväg.

Idag söndag, har jag varit helt slut. All anspänning har släppt och jag känner mig som en urvriden disktrasa. Det hela var en pärs trots allt, men det finns bara positiva tankar och vibbar. En frihetskänsla finns inom mig och jag är euforiskt nästan.

Stort tack till Karin, Micke och Chrille för att ni gjorde denna bjudning till ett underbart minne. Det här har betytt mycket för mig.

Känner mig så rik, för jag har underbara vänner omkring mig som stöttar och ger mig puffar i rätt riktning. Några gör det oftare andra gör det mer sällan, men alla har mitt välbefinnande som målsättning och det tackar jag dem för. De har fått mig att även känslomässigt inse att man vill umgås med mig för den jag person jag är, inte av någon som helst annan anledning. Har förstått det logiskt, men känslomässigt har varit trögare att få in i skallen.

Tack Chrille för bilden på maten.

Födelsedag med mera...

Jaha, då har man blivit ett år äldre igen (igår)... 

Undrar varför man säger så den dagen fyller år? Jag menar man blir ju inte ett år äldre bara så där, det är ju jämfört med samma dag på året, i fjol det avser. Men det säger man ju inte.

Hmmmm... det tål att tänkas på. Kanske nån språkprofessor eller så kan förklara för mig.

Nåväl jag är nu en femfemma och det är inte nåt som klingar bra i mina öron. När jag var barn betydde det att man var en tok, idiot, efterbliven osv. Jaja, jag vet att jag inte behöver säga att jag blivit en femfemma, men nu tycker jag bara att det är en kul grej. :-)

Snacka om underbar helg vi haft med högsommarvärme bara för min skull! I går lördag, gick jag en promenad på 3,5 timme. Helt underbart att gå runt Brunnsviken. Stannade till och solade på några ställen efter vägen. Hade med mig vatten, läsk och mackor. Njöt som en tok av det hela. Sen när jag väl kommit hem till Solna igen, gick jag på en grekisk kolgillsrestaurang här i centrum. Unnade mig att käka Sovlaki, Tzatziki och drack grekiskt öl. Den grekiska musiken i bakgrunden tog mig till Grekland för ett ögonblick. Värmen i luften och allt detta, var som en lisa för själen. Gissa om jag längtar till slutet av juni, när jag sticker till Rhodos en vecka...

Idag hände det saker också minsann. Bestämde mig för att ta mig till Fredells, i Sickla för att köpa mig 4 ben till en bordsskiva jag har. Detta för att det runda köksbordet är för stort och tar för mycket plats. Åkte till Skanstull, sen gick jag via Hammarby Sjöstad dit. För jag ville återse min gamla hemtrakter (flyttade 1/3). Gick förbi gården jag bodde på och såg till min glädje att växterna jag lämnade till han som flyttade in i min lägenhet, stod på balkongen så prydligt. det roliga var att han ställt dem på samma ställen också, både på balkongdelen och loftgången. Kul tyckte jag.

Nåväl jag kom till Fredells och hittade ben till bordet. Plockade åt mig 4 stycken och bad dem tejpa ihop för jag skulle ju gå och sen åka kommunalt. Mycket enklare att bära när de hänger i hop så att säga. Gick tillbaka via Hammarby Sjöstad till Skanstull, bärandes på dessa ben i metall. Värmen gjorde att jag svettades i händerna och de gled hela tiden. Fick byta grepp flera gånger under promenaden. Stannade till vid ett, hör och häpna, grekisk snabbmatsställe, där jag åt en Gyropita. Glad i hågen fortsatte jag promenaden, när jag kom till Tegelbacken, orkade jag inte bära längre utan tog 3:ans buss till Karolinska där jag bytte till 506 som går till centrum. Det var skönt att slippa bära mera. Innan jag gick hem med packningen, tog jag vägen förbi Clas Olson för att köpa en fläkt också.

Väl hemkommen skulle jag ta i tu med bordet. Ställde ner benen brevid bordet jag har. Vad tror ni visar sig? Just det, fel längd på benen... Hade köpt 90 cm istället för 70. Första tanken var, jag tar dem i alla fall. Sen kom förnuftet in i bilden och talade om för mig att om jag nu tycker att det bord jag har, som är 74 cm är för högt, hur ska det då inte bli med ett som är 90? Köpa nya höga stolar? Nej det är inte aktuellt. Vad göra. Jo jag bestämde mig för att åka dit innan jobbet i morgon för att byta, men insåg att det var inte nån bra ide heller. 

Kollade på nätet hur länge de hade öppet. 1,5 timme till, det borde jag väl hinna med. Kollade med SL hur jag skulle åka enklast och snabbast. Tog min packning, gick ner i tunnelbanan och drog iväg. Bytte så småningom buss vid Slussen till en av Nacka bussarna. Frågade om den stannade vid Sickla Allé vilket den gjorde. Skönt tänkte jag, för då är det bara 100 meter till Fredells. Men vad händer, Sickla station säger rösten, jag far upp och kastar mig av bussen, det är ju på fel sida av köpkvarteret fick jag för mig. När jag börjar gå, ser jag hur bussen fortsätter och svänger i rondellen vid Sickla Allé, där jag skulle ha klivit av. Det var bara att traska med den tunga bördan igen.

Nåväl jag fick tag på rätta längden av benen, hemresan gick bra och jag har nu monterat dem på skivan. Upptäcker att det är ett ganska vingligt bord jag har... 

Suckar bara och ler åt mig själv. Detta är Thobbe i ett nötskal. Tror mig veta allt utan att kolla upp ordentligt först. Jag tycks aldrig bli fullärd på detta med att tänka två gånger innan jag handlar. Följden blir att Ikea nog kommer att få ett besök av mig relativt snart för inköp av ett nytt bord i rätt höjd och storlek, men tillhörande stolar. Detta borde jag gjort redan från början, men tror mig vara smart och kunna ordna själv. När ska jag inse att nån hantverkare blir jag aldrig. MEN, jag är rätt nöjd med mig själv ändå, för jag har ett hjärta av guld och vet att dela med mig av mina äventyr för att glädja min omgivning.

Tack för att du orkat läsa hela bloggen, det ska du banne mig ha en eloge för!

Efter en 3 timmars promenad runt Brunnsviken, blev det middag på restaurang...

Även idag, har jag gjort något för mig. Jag har promenerat i några timmar. Det avslutades med Sovlaki och öl på en grekisk restaurang här i Solna. Tyckte jag var värd det. :-)

Medans jag väntade på maten kom följande tankar till mig. Känner mig så lycklig och hel, att jag lever igen efter några år av självvald avskildhet under ångestens inverkan. Har dragit mig undan folk, förutom kollegorna. Nu börjar jag tycka att det är kul att träffa folk igen, både gamla vänner och nya helt okända människor. Att få ta del av andra människors öden, få insikter i livets mysterier genom andras erfarenheter. Väva in dem in dem i mina egna kunskaper/erfarenheter för att lära mig ytterligare om livets mening. Detta är en gåva som jag är mycket tacksam över att jag har fått möjlighet att lära mig att använda mig av. Skickar en tacksamhetens tanke till livet för all kunskap och alla möjligheter det ger. Det är stort att åter igen få ta del av ljuset i tillvaron.

Har också börjat lära mig att släppa kravet att jag till varje pris måste förstå vad som händer i mitt liv. Finns egentligen ingen som helst anledning till att förstå. Det handlar enbart om att acceptera ATT det händer. Om jag skulle förstå är det en bonus att vara glad över.

Istället för att lägga energi på på förståelsen om livets mening, lägger jag den på att acceptera i stället vilket är underbart befriande. Detta funkar så länge som jag vet att det som händer i mitt liv är för att jag ska lära av det.

Tänker ofta på det jag lärde mig via Alla Kan Institutet, att ta rädslan i hand istället för att kämpa emot den. Det har hjälpt mig så mycket att ord saknas att beskriva. Att acceptera att jag är rädd i vissa situationer, att säga hej till den rädslan, låta den finnas där gör att det inte blir så jobbigt i slutändan. Mycket bättre än att kämpa emot och dyka neråt i eländet.

Tack livet för att jag får vara med om detta positiva som händer, att jag har mina motgångar för att lära mig gå vidare. Det låter kanske flummigt, men jag lovar det funkar att ta rädslan i hand.

Tack också alla ni nya människor som kommit in i mitt liv och förgyllt tillvaron. Tack också till er gamla vänner som fortfarande finns kvar... 

Vilken dag!

Min pollenallergi slog till i morse så jag trodde jag skulle bli tokig. Nös och nös och nös. Tog det bara lugnt och slöade i soffan. Somnade till en liten stund men vaknade av att jag var hungrig. Fixade mat och sen kom energin.

Har tänkte ett tag att jag måste möblera om i min lägenhet, för det är ingen bra lösning som det är. Hade allt klart för mig hur det skulle se ut. Tänkte att om jag börjar i den ena änden går det säkert smidigt. Satte igång och tömde hyllor, flyttade dem, fyllde dem igen och så fortsatte dagen tills det hela blev som planerad.

Ja, vad ska jag säga om lösningen? Inte blev det optimalt, men tror att det är det bästa av de förutsättningar som finns på 37 kvm och med möbler för minst dubbla ytan...

Känner mig rätt nöjd ändå.

Tack till mig själv för att jag gjorde detta för min skull, helt i linje med min nya livsstil.