Många timmar blev det...

I lördags bakade jag årets pepparkakor. En företeelse som återkommer varje år och samma svordommar över att jag aldrig lär mig att halvera degmängden. Men när det är klart är jag jättenöjd över att jag lagt ner det jobbet. De blir ju så himla goda ju...

Givetvis gör jag degen själv också, annars blir det ingen julstämning i mitt hem. Detta är en tradition jag haft med mig sen 80-talet. Ett år har jag hoppat över, men det året mådde jag inte så bra så jag tyckte att det inte spelade nån roll.

Men som sagt för att det ska bli jul i mitt hem, måste denna procedur upprepas varje år. 6 timmars kavlande och sen 2 -2,5 timmar gräddande innan det är klart.

Trots att det värker i ryggen av att stå lutad över en alltför låg bänk, så är det ändå meditativt att göra detta jobb. Mycket tankar går genom huvudet under tiden. I bakgrunden spelar jag julmusik, allt från mera klassiska julsånger till modernare dito. Är nog lite konservativ där, så jag gillar bäst de gamla låtarna.

Min favorit förutom Silent Night, är När ljusen ska tändas där hemma. Den väcker minnen som heter duga.

Slogs av att jag varje gång hör den låten, blir jag nostalisk. Blir helt plötsligt lilla Thobbe på 6-7 år, som går i förväntans tid och är jättenyfiken på julklapparna som är gömda i garderoben. MEN jag känner också, som vuxne Thobbe, en oerhörd längtan tillbaka till den trygghet och värme som fanns i hemmet runt juletid. Varje gång kommer det tårar och det känns så underbart skönt. När sen låten är slut känner jag mig i julestämning.

Som jag sa tidigare, det är många tankar som kommer och går under tiden bakningen pågår. Många minnen från jular som varit, många mäniskor som passerat genom livet kommer fram i mitt medvetande en stund. Det är som om jag fick ett besök av dem en stund. En del är trevliga att återse medan andra kunde jag vara utan.

Samtidigt vet jag ju att de funnits i mitt liv av någon anledning och att de var värdefulla under den tiden vi umgicks. Det är en del av livet, detta med att mäniskor kommer och går. Inget konstigt med det egentligen. Har lärt mig att acceptera detta utan att känna förtvivlan över att en del försvinner. Även om jag inte förstår meningen just nu så vet jag att jag en dag kommer att få svaret.

I morgon åker jag till Playa Ingles en vecka för avkoppling, att bara vara i nuet utan krav. Ska bli såååååå härligt.

Ha det bäst där ute!