Ett steg framåt igen...

Så har jag då gjort något jag längtat efter i många år. Något som jag brukade göra förr, innan ångest och annat skit satte käppar i hjulet för mitt välmående. Jag har haft middagsgäster hemma.

Det började för några veckor sen då jag gick en stadsvandring tillsammans med en god vän och några vänner till honom. Efter vandringen, gick vi och käkade, tog några öl och några till anslöt till vårt gäng. Trevlig stämning och underbart rara människor gjorde att något ovant kom över mig.

Först förstod jag inte vad det var, men blev så småningom medveten om att det var det här som kallas att vara social. En känsla som jag glömt bort viktig och nödvändig den är för välmåendet. Det var så ovant men samtidigt ett lyckligt tillstånd jag befann mig i.

Levde flera dagar på detta och kände mig stärkt i min kamp framåt för ett roligare och innehållsrikare liv igen. Chrille, som min gode vän heter, stöttade mig och blev glad för min skull att det hade gjort ett så starkt intryck på mig. Hade lite svårt att hitta orden, men han föstod vad jag menade och sa att de andra hade också haft jättetrevligt. Varför inte ses igen tänkte jag....

Innan jag tänkt igenom det hela en extra gång, sa jag till honom att varför inte ta en kväll hemma hos mig? Mycket kul idé tyckte han och vi bestämde att vi skulle ses igår, den 17 maj. Jag frågade flera av min vänner också men de var upptagna så till slut blev det 2 vänner till Chrille kvar, så vi blev 4.

Nu började det hända saker i mig igen, den ena undanflykten efter den andre ville att jag skulle ställa in det hela. Varför ska jag umgås med trevliga människor för? Varför skulle de egentligen vilja komma hem till mig? De gör det säkert för att de ställer upp för Chrille, inte för att de vill träffa mig... Till slut blev jag så trött på mig själv över dessa tankar, att jag var tvungen att sätta mig ner och ha en dialog med mig själv.

Det hela slutade att jag något motvilligt gick med på att ge det hela en chans, att försöka vara neutral och väluppfostrad. Jag kan hålla masken om det krävs så det blir nog helt OK. En 5-6 timmar står jag väl ut tänkte jag.

Dagarna gick och jag blev mer och mer positivt inställd på att det hela skulle bli kul. Började planera maten och plockandet i röran för att det skulle se acceptabelt ut. Sista veckan gick jag nog i nån sorts rus, var nästan lite hög över det hela.

Kvällen innan var jag jättespeedad. Hade allt under kontroll, men var hur hispig som helst ändå. Skrattade högt åt mig själv och hur knasigt jag betedde mig. Då släppte alla farhågor och det kändes som om jag inte gjort annat i mitt liv än att ha gäster. Förr hade det stämt som beskrivning, men som sagt nu var det flera år sen.

Nåväl, gästerna kom, de trivdes och de gick alldeles för tidigt tyckte jag... Det var innan jag tittade på klockan och den var kvart över 2. Trodde att den kanske var 11 eller så. Snacka om att tiden rann iväg.

Idag söndag, har jag varit helt slut. All anspänning har släppt och jag känner mig som en urvriden disktrasa. Det hela var en pärs trots allt, men det finns bara positiva tankar och vibbar. En frihetskänsla finns inom mig och jag är euforiskt nästan.

Stort tack till Karin, Micke och Chrille för att ni gjorde denna bjudning till ett underbart minne. Det här har betytt mycket för mig.

Känner mig så rik, för jag har underbara vänner omkring mig som stöttar och ger mig puffar i rätt riktning. Några gör det oftare andra gör det mer sällan, men alla har mitt välbefinnande som målsättning och det tackar jag dem för. De har fått mig att även känslomässigt inse att man vill umgås med mig för den jag person jag är, inte av någon som helst annan anledning. Har förstått det logiskt, men känslomässigt har varit trögare att få in i skallen.

Tack Chrille för bilden på maten.