Hej alla läsare (om det nu är någon som läser) :-)
Med risk för att du/ni rycker axlarna och fnyser lite lätt samtidigt som en kommentar viskas fram mellan tänder, jo jo den har vi hört förr, tänker jag nu berätta en sak för er. Har redan utlämnat mig på jobbet, enbart för att få stöd, samma vill jag ha även från mina bloggläsare. Tänker börja följa GI-tänkandet när det gäller mathållningen och börja röra mer på mig med bland annat stavgång minst 3 ggr i veckan. Startar på måndag!
Varför inte idag, undrar du kanske? Bra fråga som kräver ett bra svar. Visst jag kan börja idag, eller i onsdags kväll när jag bestämde mig för detta. Problemet var att jag inte har det som krävs här hemma i matväg. Kanske en tunn ursäkt, men ändock är maten det väsentliga i hela upplägget. Sedan har vi det mentala delen, den kräver också sin del av förberedelse. Min hjärna funkar så att jag behöver ett par dagar minst att ställa om mig till det nya. Börjar jag på sekunden jag bestämmer mig, blir resultatet att jag hoppar av karusellen i farten och ett misslyckande är ett faktum. Det vet ju alla vilka konsekvenser det kan få för självkänslan.
Under en tid nu har jag känt mig hängig, trött och allmänt orkeslös och min logik (som funkar alldeles förträffligt) har talat om för mig att jag måste ta tag i min feta kropp och ändra min livsstil. Vad händer då? Jo, den tjuriga Thobbe kommer fram och säger: Håll käften, du ska inte tala om för mig vad jag ska göra eller inte göra, jag vet väl bäst vad jag behöver eller inte. TjurThobbe har vunnit kampen i flera år nu. När jag kommer hem från jobbet hamnar jag i soffan, framför dator och TV. Ser allehanda program om hur fetma och slöhet tar livet av folk, ser matlagningsprogram och halvsover där jag sitter. Detta ska ändras NU.
Jag gick ner över 10 kg på ett halvår förra gången jag följde detta koncept och trodde mig kunna veta hur jag skulle äta i fortsättningen. Problemet var ju att jag behöll fettet i maten men la till kolhydraterna vilket är förödande för vikten. Ökade 12 kg istället. Klassiskt eller hur, man går upp mer än man går ner under bantningen.
Denna gång är inte bantningen i sig det primära, även om det har betydelse. Det primära är min hälsa. Diabetes, högt blodtryck, höga blodfetter och övervikt gör att jag måste ta tag i mig själv.
Fick mig en tankeställare före jul av en god vän som föreslog att jag skulle ladda hem Vita arkivet från nätet, så att mina vänner vet hur jag vill ha det när jag inte finns mer. Kan tyckas drastiskt, men min vän påpekade att de som gillar mig vill veta och göra rätt när den dagen kommer. Vill inte fortsätta leva, med tanke på hur jag gör, så måste de få veta.
Kan lova att det där gick in i hjärtat! Både smärta och kärlek trängdes där inne. Har inte ängat en tanke på hur mina vänner uppfattar mitt liv och att de bryr sig om såna allvarliga saker. Det var en insikt som gjorde djupa avtryck och satte igång mig.
TACK mina vänner som finns därute och stöttar mig och framför allt vill ha mig kvar här på jorden ett tag till, ni är guld värda.
Det känns starkt att lämna ut sig på detta viset, men jag känner djupt inne att jag måste göra det för att ta mig igenom detta.
KRAM på er.
PS. Vill bara säga att det är ingen uppoffring att följa GI upplägget. Kommer att äte betydligt mer än jag gör idag, men rätt saker. De närmanste två veckorna får jag inte äta ris, pasta, potatis eller bröd. Älskar ju detta, men det ska gå. Vet sen förra gången att det funkar, bara hjärnan låter bli att komma in och säga att jag MÅSTE ha dessa tillbehör. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar