Mitt möte med Q
Har ofta lagt märke till Q, men det har liksom inte blivit några djupare möten. Vi har tittat lite på varandra när vi setts som hastigast. Har väl liksom inte haft något större intresse av att lära känna Q.
Men ändå var det något hos Q som lockade och jag började titta på ett annat sätt. Ibland kunde fantasin sätta fart och massor av undringar for igenom mitt huvud. Hur och vad tänker Q på? Såg ut som det fanns mycket tankeverksamhet där bakom de ögonen. Är Q lycklig i sitt liv? Det verkar så utåt i alla fall att Q lever ett lyckligt liv. Kroppsspråket, rynkan mellan ögonen och det lågmälda talet skvallrar om att det inte är riktigt OK trots allt. Vad kan det vara? Nåt med familjen eller så? Har han nån familj?
En dag undrade jag om jag skulle våga närma mig och fråga hur det var fatt. Avstod dock, för jag visste inte hur jag skulle reagera på svaret och om jag verkligen ville veta egentligen. Med just med Q var det lite känsligare kändes det som. Någonting sa mig att Q kanske inte ville ha den uppmärksamheten som en sån fråga skulle dra till sig. Jag släppte det hela. Ville inte att det skulle hända nåt, eller att Q skulle falla ner i en svacka igen.
Under våren började Q leva upp igen. Någonting hade hänt i Q:s liv det var tydligt. Q log och skrattade ofta! Det var som att se en helt annan människa. En glad och lycklig Q. Det gick ett tag innan jag närmade mig Q fast besluten om att nu måste jag fråga. Q måste få veta att jag bryr mig om och att jag finns här oavsett hur det är fatt.
Satte mig ner i ett tyst rum tillsammans med Q. Mobilerna var avstängda, liksom TVn och datorn. Inget skulle få störa oss nu, när detta möte äntligen skulle bli av. Ingen av sa någonting, vi satt där och bara fanns till liksom. Kände den befriande energin som fanns i luften, det var helt klart ett bra valt tillfälle att ta tag i mötet med Q.
Efter ett tag, ställde jag frågan: Hur är det fatt Q? Q satt där och tänkte efter ett tag innan orden formligen forsade ur munnen, det var en svada som ingen av oss trodde var möjlig. Äntligen är min ångest hanterbar, för att inte säga, så gott som obefintlig. Fast visst vill den komma fram, men jag säger bara till att nu räcker det. Du har fått dina 3 år drygt och mer får du inte. Det är OK att du finns med mig, men du kommer inte att få ta 1:a platsen i mitt liv igen. Sen lugnar den ner sig och det känns väldigt bra.
Har ofta lagt märke till Q, men det har liksom inte blivit några djupare möten. Vi har tittat lite på varandra när vi setts som hastigast. Har väl liksom inte haft något större intresse av att lära känna Q.
Men ändå var det något hos Q som lockade och jag började titta på ett annat sätt. Ibland kunde fantasin sätta fart och massor av undringar for igenom mitt huvud. Hur och vad tänker Q på? Såg ut som det fanns mycket tankeverksamhet där bakom de ögonen. Är Q lycklig i sitt liv? Det verkar så utåt i alla fall att Q lever ett lyckligt liv. Kroppsspråket, rynkan mellan ögonen och det lågmälda talet skvallrar om att det inte är riktigt OK trots allt. Vad kan det vara? Nåt med familjen eller så? Har han nån familj?
En dag undrade jag om jag skulle våga närma mig och fråga hur det var fatt. Avstod dock, för jag visste inte hur jag skulle reagera på svaret och om jag verkligen ville veta egentligen. Med just med Q var det lite känsligare kändes det som. Någonting sa mig att Q kanske inte ville ha den uppmärksamheten som en sån fråga skulle dra till sig. Jag släppte det hela. Ville inte att det skulle hända nåt, eller att Q skulle falla ner i en svacka igen.
Under våren började Q leva upp igen. Någonting hade hänt i Q:s liv det var tydligt. Q log och skrattade ofta! Det var som att se en helt annan människa. En glad och lycklig Q. Det gick ett tag innan jag närmade mig Q fast besluten om att nu måste jag fråga. Q måste få veta att jag bryr mig om och att jag finns här oavsett hur det är fatt.
Satte mig ner i ett tyst rum tillsammans med Q. Mobilerna var avstängda, liksom TVn och datorn. Inget skulle få störa oss nu, när detta möte äntligen skulle bli av. Ingen av sa någonting, vi satt där och bara fanns till liksom. Kände den befriande energin som fanns i luften, det var helt klart ett bra valt tillfälle att ta tag i mötet med Q.
Efter ett tag, ställde jag frågan: Hur är det fatt Q? Q satt där och tänkte efter ett tag innan orden formligen forsade ur munnen, det var en svada som ingen av oss trodde var möjlig. Äntligen är min ångest hanterbar, för att inte säga, så gott som obefintlig. Fast visst vill den komma fram, men jag säger bara till att nu räcker det. Du har fått dina 3 år drygt och mer får du inte. Det är OK att du finns med mig, men du kommer inte att få ta 1:a platsen i mitt liv igen. Sen lugnar den ner sig och det känns väldigt bra.
Nu har jag äntligen fått in i min hjärna att jag duger som jag är, att jag är unik likväl som alla andra är det. Nu kan jag känna en stor tillit till mig själv och börjar så smått att älska mig själv för att jag är den jag är. Logiken och känslorna har börjat tala samma språk. Om du bara visste vad jag väntat på detta. Logiken har alltid funnits där med sitt snusförnuftiga sätt och försökt tala till mig. Men tror du att jag lyssnat? Nähä då, det har jag inte gjort på många herrans år. Tänk att livet kan vara så här underbart ändå. Jag har ju ett rikt liv som jag lever. Vilken gåva jag har som fått lära känna så många underbara människor, att de släppt in mig i sina liv och samtidigt velat vara en del av mitt. Kan man annat än tycka att man fått en gåva och att livet är otroligt härligt.
Men vad har fått dig att komma till denna insikt käre vän, frågade jag.
Q tittade mig i ögonen och sa: Vänskapen! Kort och gott den äkta ärliga vänskapen. En ny vänskap som kom in i mitt liv under våren som har kämpat hårt med mig för att leda mig på rätt spår. Det jobbet kan inte ha varit lätt! Tack och lov fanns det en vilja att visa att livet är härligt och att jag själv också måste komma fram till det. En vän som strålar av positivt tänkande trots många prövningar i livet.
Jag la ifrån mig spegeln jag satt och tittade i och drog en djup lättnades suck. Q, som är min känslomässiga sida inom mig hade verkligen lyckats ruska om mig och komma till insikten om att logiken har rätt. Vad underbart det känns att äntligen de börjar närma sig varandra, logiken och känslorna, även om det återstår jobb att få de ännu närmare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar