Rubriken kanske är lite drastiskt formulerat. Men det är lite så jag känner det helt plötsligt. Ni som följt min blogg känner ju till detta med min ångest som finns med som ett spöke. Har senaste året kunnat konversera med den och den har liksom inte fått komma fram helt och hållet längre...
Nu, i helgen hände nåt jag inte kan förklara riktigt. Bestämde mig i fredags att jag skulle fixa lite matlådor i helgen. Stannade till på Prisextra på vägen hem för att köpa lite kött och grönsaker. Såg fram emot att sätta igång. Så i går morse, sov jag ut till 9 vilket inte hänt på år och dag. Käkade frukost i lugn och ro innan jag satte igång. Allt flöt på i ett härligt behagligt tempo, som i gamla tider. :-))
När dagen var slut, hade jag både fixat lasagne, wokat en gryta och helstekt fläskfiléer och en biffrad. Det ska nog kunna räcka en hel månad, tror jag.
I morse vaknade jag före 8 och det riktigt spratt i kroppen att få fortsätta med matlagandet. Hade tänkt göra en paj och några grytbitar fanns att ta hand om. Helt plötsligt fick jag för mig att baka matbröd, vilket jag inte gjort på säkert 25 år, det är liksom inte min grej. Medan degen jäste tänkte jag att jag kan ju lika gärna utnyttja ugnen som ändå är varm efter pajen. Sagt och gjort jag gjorde några kanelkakor också, som jag tänkte bjuda mina arbetskamrater på i morgon.
Under tiden hann jag dammsuga, tvätta ett par maskiner, diska undan och bädda rent i sängen också.
Så du förstår väl att jag känne rmig oerhört stolt över min helg. Det var så underbart att ägna sig åt detta och samtidigt spela gamla skivor som förhöjde njutningen totalt...
Nu har jag bara 17 dagar kvar tills jag åker på semester också, kan man annat än njuta av livet när det känns så här bra. Jag tänker då göra det.
2 kommentarer:
Blir glad av att höra dig så glad och uppåt. Kram Jeanette!
Jag håller med föregående talare
Skicka en kommentar