Människan är duktig på att straffa sig själv.

Har gjort en reflektion över hur duktiga vi är på att straffa oss själva för olika saker. Vore det inte trevligt att berömma och se till att man har det bra, i samma utsträckning som kritiken? På något sätt är det alltid lättare att vara negativ, det känns bekant på något sätt, medan självberöm är något fult. Det fick vi lära oss som barn. "Du ska inte tro att du är någon...."

Ska ge exempel på vad jag menar. Jag gillar att skriva, både fiktivt och sånt som är självupplevt. Har en stark längtan efter att detta ska ske mer regelbundet men av någon anledning kommer jag inte igång. Något håller mig tillbaka från att hålla på med det jag gillar att göra. Det var samma med sången, jättekul att sjunga, men jag ägnar mig inte regelbundet åt detta. Då kommer frågan: vad är det som bromsar mig? 

Är det Jante som spökar och säger till mig, att inbilla dig inte att du kan sjunga eller skriva. Glöm det, du kan inte sånt där? Samtidigt är det en liten Thobbe därinne som säger, "jag kan visst!" Denna kamp pågår hela tiden och för att slippa ta ställning för den ena eller andre sidan slutar jag med allt jag påbörjar. Konfliktsrädsla? Ja, kanske det. Eller kan det vara nåt annat som styr? Undrar vad i så fall?

Ska gå en 6 gångers kurs i avslappningsyoga i slutet av maj/början av juni. Anledningen till att jag anmälde mig var att jag vill komma i kontakt med mitt inre för att reda ut varför jag inte unnar mig själv att må bra. Det är något som stoppar mig och det vill jag veta vad det är. Jag har inga som helst problem att berömma andra för det de gör eller för att de är så fina människor de är, men inte mig själv. Detta måste få ett slut.

Ett annat exempel är min diabetes, som jag rent logiskt vet och förstår att jag kan hålla i schack och till och med kanske bli av med genom rätt kost och motion? Vad gör jag, jo jag straffar mig själv genom att inte ta tag i detta. Jag ska inte vara frisk, säger en del av mig där inne. Du förtjänar att ha sjukdomar.

Ja, ni ser ju själva. Thobbe ska inte alls ha det gott, han ska lida, för det är han värd, inget annat. Men jag ska berätta en hemlis för dig som läser detta. Det ska bli ändring på detta nu. jag ska göra revolt mot den del av mitt inre som bråkar med mig. Den Thobbe-delen ska veta sin plats och den berömmande Thobbe ska få komma fram och ta plats.

Har en god vän som ger mig inspiration till detta nya tänket och det värdesätter jag enormt. Tack, Chrille för att du inspirerar mig!