Ett smakprov från min skrivkurs....

Vår uppgift var att skriva ett brev till en barndomsvän. Jag valde att skriva till en klasskamrat men som definitivt inte var någon vän. Detta brev har flera syften, dels som en skrivövning och därigenom utveckla mitt sätt att skriva på och dels får det mig att växa som människa.

Du som läser detta, ta brevet för vad det är. Det är över 40 år sen det utspelades och mycket vatten har runnit under broarna. Minnena finns där men jag har distans till detta idag!

Hej Lars

Kommer förmodligen aldrig att glömma min första skoldag på Östbergsskolan på Frösön den 27 feb 1966. Det var den dagen mitt helvete startade och du var en av dem som bidrog till detta. Alla dessa hemska idiotiska frågor jag blev utsatt för denna dag. Du och de andra måste ha fått en snedvriden uppfattning om Norge och norrmän. De frågor jag fick tyder på en otrolig dålig kunskap om grannlandet i väster.

Hur tror du det kändes för en 13 åring att behöva svara på frågor om vi bodde i vanliga hus, eller om vi åt med bestick, eller ens använde tallrikar och andra frågor i den stilen. Då, denna svinkalla vinterdag, insåg jag ju inte att ni inte visste bättre. Det enda jag ville var att komma hem, eller att vakna ur den mardröm jag var övertygad om att jag befann mig i. Det som hände när jag kom hem var att jag fick ett kraftigt migränanfall.

Du Lars, fortsatte att mobba mig, de flesta gångerna enbart verbalt. Mitt blyga och undfallande sätt bidrog givetvis till att det var tacksamt för dig att fortsätta. Dessutom blev du ju påhejad av de andra som ingick i ditt gäng. Ibland klarade jag mig undan och någonn annan fick ta dina påhopp. Men den glädjen varade inte för evigt förstås.

Ibland kom det pennor flygande genom luften och träffade mig i nacken, eller så blev jag beskjuten med stålpilar i slangbellor, en gång fastnade en pil 1 cm från ögat. Andra gånger blev jag utslängd i snödrivan i bara gympakläderna efter lektionen, eller den gången när jag och några till skulle sätta oss längst bak i aulan för att kolla om ljudet hördes dit när du och några till spelade på scenen. Vi tyckte det lät lite lågt, då blev vi utskällda och du sa att vi kunde väl ställa oss där själva då, vi som visste hur det skulle vara.

Vad jag kan minnas, blev jag fysiskt slagen en enda gång och då var det nog inte meningenatt du skulle träffa, utan du skulle bara skuggboxas och jag befann mig för nära. Det fanns nåt i din blick just då som jag la märke till, men inte förstod vad det var. Det blev lite mindre mobbing efter detta. Men helt avtog det inte. ”Norrsken skulle ju mobbas, CP som han var”, var din råa kommentar inför dina gängkompisar och sen skrattade ni hjärtligt.

Minns speciellt en annan händelse där din sårbarhet kom fram oerhört tydligt. Under en teckningslektion råkade vi båda samtidigt gå till skåpet där våra alster låg förvarade. Du skulle hämta en av dina teckningar och likaså skulle jag. Du stannade till och begrundade ditt verk. Jag tittade på den och sa nåt om att den var bra, att du var väldigt dukitg.

En tiondels sekund såg jag i dina ögon, en tacksamhet. Du svarade bara lite kort och manligt, Det är väl inget märkvärdigt. Ändå gick du inte din väg direkt, utan stod kvar och såg lite stolt ut. Jag sa ännu en gång att jag tyckte den var bra. Massor av detaljer och bra proportioner på allt. Du bara log och gick till din plats.

I mig hände nåt, antagligen växte jag, eftersom jag vågade tilltala dig, min mobbare. Vågade ha en åsikt om ditt skapande. Förstod inte då att det var det som hände, utan det gör jag nu som vuxen.

Efter att vi slutade grundskolan såg jag dig aldrig mer. Det sades att du ägnade sig åt kriminella saker, inte förvånande med tanke på dina äldre syskon som också gjorde det och dina alkoholiserade föräldrar ovanpå detta. Jag tog inte reda på mer fakta om det, var ju bara så glad över att slippa mobbingen.

För nåt år sen fick jag se dig på Stayfriends, där jag har en sida själv. Fick till och med en födelsdagshälsning från dig. Jag svarade att jag blev glad över hälsningen men också oerhört överraskad, du var nog den siste jag kunde tänka mig få en hälsning från. Du har inte hört av dig sen dess. Vad jag såg där, var att du är gift och har barn så det måste ju ha gått bra för dig trots allt.

Till sist vill jag säga att jag har förlåtit dig Lars, för det du utsatte mig för. Kan till och med känna en tacksamhet för den lärdom du gav mig. Tack vare mobbingen, fick jag lära mig att bli stark, hur djävligt det än kan vara ibland, eller hur orättvist jag än blivit behandlad i olika sammanhang. Det har bidragit till den inre styrka jag har idag helt klart. Det har tagit mig över 40 år att inse detta, men tro mig jag vill inte byta ut det liv jag haft.

Önskar dig ett gott liv och att du får en bra tillvaro som pensionär när den tiden kommer, vi är ju inte purunga längre. Du kommer aldrig att få detta brev i din hand, det är inte så viktigt att du gör det. Målet med det är att jag nu kan inse hur mycket jag lärt av livet, hur stolt och rik jag kan känna mig.