Dan före dopparedagen

Så är vi drä, dagen före de stora förväntingarnas dag... Ja, om man är ett barn förståss, eller väntar besök av när och kära för att fia julen i hop.

Tillhör själv den skaran som firar julafton själv och trivs med det. Äter min jultalrik med skinka (hemmagjord), sill, leverpastej (hemmagjord), potatis, en starköl med en Aalborg Jubilem i glaset. Sätter mig i soffan vid 3, kollar på Kalle och njuter mat och underhållning.
Jag slipper undan alla mostrar, fastrar, kusiner osv som alla förväntar sig ett besök om man är på hemmaplan. Ett evigt flackande för att hinna med alla. Vilken julefird det är, med alla krav, borden, måsten osv.

Nej tacka vet jag en julhelg, där jag bryr mig om mig själv i första hand (vet att det är fult i Sverige att göra så) men det är ack så nödvändigt för att ladda batterierna mellan varven. Att unna sig sovmorgon, en extra godbit eller vad det nu handlar om det är verkligen upplyftande. Jodå, jag är medveten om att det inte funkar för alla, det finns oskrivna regler och skyldigheter mot familj, släkt och andra som ska efterlevas. Vem säger att det MÅSTE vara så bara för att man gjort så i hundra år innan? Jag bara undrar....

När min mor gick bort, slutade jag umgås med släkten och familjen av tvång. De gånger vi har setts har jag verkligen velat göra det. Hälsar inte på dem bara för att det jul eller semester om det inte känns bra för mig. Försöker leva efter devisen "Whats in it for me?"

OBS, jag påstår inte för en sekund att mitt sätt är det rätta för alla, men det är rätt för mig och det är det viktigaste i mitt liv. Har full respekt för att ni andra gör på ert sätt. Det optimala är att hitta sin lösning på tillvarons njutningar.

God jul på er alla
KRAM

En veckas avkoppling är en rättighet...

Kan bara säga så här, att komma bort från allt på hemmaplan en vecka, bara få vara sig själv utan krav är en ynnest som alla borde få uppleva. Den här veckan, som snart är till ända, har varit en kick för psyket. Upptäcker för varje år, att jag behöver ett break och att det går snabbare och snabbare att komma ner i varv. Förr behövdes det en vecka för att komma ner i varv, men numer räcker det med några dagar. Så skönt, för en vecka är lagom tycker jag att vara utomolands. Fast jag har ju inget emot att vara två veckor heller, fast då vill jag nog ha någon att åka med.

Funderade nog en del innan, hur det skulle bli att åka hit till Playa del Ingles på egen hand. Det är ju ändå ett ställe för umgänge och party i mångt och mycket. Visst umgänge kan man ha om man nu vill det och parta kan man också göra även om man åker ensam. Nu är jag ingen partynisse så där, så för egen del har det varit en Southern Comfort på balkongen innan jag gått ut för att käka gott på kvällen. Kanske är jag gammal i kropp och själ, eftersom jag inte orkar med att vara vaken halva nätterna längre... :-) Men det gör mig absolut ingenting. Njuter dessto mer av den vakna tid jag har.

Har gått långa promenader nästan varje dag, minst 2 timmar åt gången. Tittat på bebyggelser, omgivningar och alla dessa vackra Bouganvillea som växer som ogräs här nere. Har tidigare sett träd med 2 färger, men här fanns det både 3 och 4 färger på samma träd. Det var nåt nytt. Så himla vackert att jag bara blev stum.

Promenaderna gick även i ökensanden som finns här, liksom efter stranden. I dag gick jag dock till det område som jag bodde förra gången jag var här. Lyckades inte hitta själva hotellområdet, men var i krokarna i alla fall. Hittade en bar/café efter vägen, som ligger så vackert till och man har en vidunderlig utsikt över Mas Palomas området. Kan sitta i timmar och bara njuta det storslagna.

Så, kära vänner som läser detta, även om jag inte partat nätterna igenom eller pressat i solen hela dagarna, har jag njutit och kopplat av till hundra. Det var min intention när jag åkte ner också, att jag skulle koppla av.

Kram

Många timmar blev det...

I lördags bakade jag årets pepparkakor. En företeelse som återkommer varje år och samma svordommar över att jag aldrig lär mig att halvera degmängden. Men när det är klart är jag jättenöjd över att jag lagt ner det jobbet. De blir ju så himla goda ju...

Givetvis gör jag degen själv också, annars blir det ingen julstämning i mitt hem. Detta är en tradition jag haft med mig sen 80-talet. Ett år har jag hoppat över, men det året mådde jag inte så bra så jag tyckte att det inte spelade nån roll.

Men som sagt för att det ska bli jul i mitt hem, måste denna procedur upprepas varje år. 6 timmars kavlande och sen 2 -2,5 timmar gräddande innan det är klart.

Trots att det värker i ryggen av att stå lutad över en alltför låg bänk, så är det ändå meditativt att göra detta jobb. Mycket tankar går genom huvudet under tiden. I bakgrunden spelar jag julmusik, allt från mera klassiska julsånger till modernare dito. Är nog lite konservativ där, så jag gillar bäst de gamla låtarna.

Min favorit förutom Silent Night, är När ljusen ska tändas där hemma. Den väcker minnen som heter duga.

Slogs av att jag varje gång hör den låten, blir jag nostalisk. Blir helt plötsligt lilla Thobbe på 6-7 år, som går i förväntans tid och är jättenyfiken på julklapparna som är gömda i garderoben. MEN jag känner också, som vuxne Thobbe, en oerhörd längtan tillbaka till den trygghet och värme som fanns i hemmet runt juletid. Varje gång kommer det tårar och det känns så underbart skönt. När sen låten är slut känner jag mig i julestämning.

Som jag sa tidigare, det är många tankar som kommer och går under tiden bakningen pågår. Många minnen från jular som varit, många mäniskor som passerat genom livet kommer fram i mitt medvetande en stund. Det är som om jag fick ett besök av dem en stund. En del är trevliga att återse medan andra kunde jag vara utan.

Samtidigt vet jag ju att de funnits i mitt liv av någon anledning och att de var värdefulla under den tiden vi umgicks. Det är en del av livet, detta med att mäniskor kommer och går. Inget konstigt med det egentligen. Har lärt mig att acceptera detta utan att känna förtvivlan över att en del försvinner. Även om jag inte förstår meningen just nu så vet jag att jag en dag kommer att få svaret.

I morgon åker jag till Playa Ingles en vecka för avkoppling, att bara vara i nuet utan krav. Ska bli såååååå härligt.

Ha det bäst där ute!

Livet har återvänt..

Rubriken kanske är lite drastiskt formulerat. Men det är lite så jag känner det helt plötsligt. Ni som följt min blogg känner ju till detta med min ångest som finns med som ett spöke. Har senaste året kunnat konversera med den och den har liksom inte fått komma fram helt och hållet längre...

Nu, i helgen hände nåt jag inte kan förklara riktigt. Bestämde mig i fredags att jag skulle fixa lite matlådor i helgen. Stannade till på Prisextra på vägen hem för att köpa lite kött och grönsaker. Såg fram emot att sätta igång. Så i går morse, sov jag ut till 9 vilket inte hänt på år och dag. Käkade frukost i lugn och ro innan jag satte igång. Allt flöt på i ett härligt behagligt tempo, som i gamla tider. :-))

När dagen var slut, hade jag både fixat lasagne, wokat en gryta och helstekt fläskfiléer och en biffrad. Det ska nog kunna räcka en hel månad, tror jag.

I morse vaknade jag före 8 och det riktigt spratt i kroppen att få fortsätta med matlagandet. Hade tänkt göra en paj och några grytbitar fanns att ta hand om. Helt plötsligt fick jag för mig att baka matbröd, vilket jag inte gjort på säkert 25 år, det är liksom inte min grej. Medan degen jäste tänkte jag att jag kan ju lika gärna utnyttja ugnen som ändå är varm efter pajen. Sagt och gjort jag gjorde några kanelkakor också, som jag tänkte bjuda mina arbetskamrater på i morgon.

Under tiden hann jag dammsuga, tvätta ett par maskiner, diska undan och bädda rent i sängen också.

Så du förstår väl att jag känne rmig oerhört stolt över min helg. Det var så underbart att ägna sig åt detta och samtidigt spela gamla skivor som förhöjde njutningen totalt...

Nu har jag bara 17 dagar kvar tills jag åker på semester också, kan man annat än njuta av livet när det känns så här bra. Jag tänker då göra det.

Sömnlöst

Har haft en natt då jag inte sovit alls. Känner mig förvånansvärt pigg ändå när klockan är drygt halv tio. Varit vaken mer än ett dygn.Har en mage som bråkar med mig emellanåt, dvs en eller par gånger i veckan, men att den håller mig vaken på nätterna tillhör sällsyntheterna, tack och lov.

Det enda jag kan tänka mig är orsaken denna gång, är att jag slarvade med maten igår. Som diabetiker är det viktigt att hålla ett jämnt intag av föda vilket jag inte gjorde igår.Städade och möblerade om med stor iver igår så jag glömde helt enkelt bort att äta på hela dagen, efter frukost.

Skulle träffa en kompis på kvällen för att käka, men det blev inte av så jag åt inget förrän vid 8 på kvällen. Det är inte alls bra det!Kanske jag lärt mig en läxa, att jag måste äta ofta under dygnet. :-)

Kommer väl att slockna efter lunch misstänker jag men med tanke på vädret så gör det ju inget om man är inne hela dagen...

Höstfunderingar....

Nu är den äntligen här, hösten med allt vad det innebär av tankar, funderingar, känslor och vårt förhållningssätt till vår egen person.

Älskar höstens varma kaskad av underbara färger som naturen bjuder på. I år har det varit lite underligt dock, för allt är försenat i naturen, hörde jag på TV här om dagen. Men det är inte desto mindre mindre njutbart för det.

Hösten är tyvärr också en tid då väldigt många känner av depressioner och nedstämdhet.

Undertecknad tillhör den skaran också. Dock har det inte slagit till så hårt i år. Tack och lov. Det vill jag tacka mig själv för! Kan hantera min depp på ett bra sätt, känner när det är på gång, låter den komma, pratar med den och säger något om att du får komma fram en stund, men du får inte ta överhanden över mitt liv. Låter kanske flummigt för den som inte försökt det hela, men jag kan lova att det funkar. Det handlar om att man "lurar" hjärnan och egot att tro att de är de som bestämmer, medan det i själva verket är d

in egen inställning som bestämmer. Det är ett aktivt val man kan göra. Antingen låter man sig dras med i deppen med allt vad det innebär eller så tar man kontrollen och accepterar att den finns men att det får räcka med det. Vi har så mycket kraft inom oss som vi låter bli att ta vara på, men som vi kan lära oss att använda.

Sedan jag lärde mig Reiki har jag ändrat inställning i mångt och mycket, framför allt när det gäller mig själv. Logiska sidan av mig har vetat massor om mig själv, saker som givetvis är självklara. MEN vi har ju en annan sida i oss också som kräver sitt och det är den känslomässiga sidan. Om dessa två inte pratar samma språk, eller ens försöker samarbeta, blir det obalans och denna obalans kan göra dig deppig, nervös, slö, orkeslös, mottaglig för infektioner osv osv.

Där har jag min räddning, nämligen Reiki. Dock har jag slarvat mycket med den på sen

are tid, men nu under helgen har jag insett att det är mitt jobb och skyldighet mot mitt måe

nde att sätta igång igen. Vet ju (logiskt) att den fixar till obalansen i kroppen. Känslomässigt förstår jag ju också att den behövs och därför har jag satt igång igen...

Så det är bara att njuta av det vackra vi har omkring oss, vare sig det är höst eller nån annan årstid. Njut av din egen person, du är ju helt UNIK. Det finns inte en enda till i världen som är som DU. Det är väl nåt att vara stolt över eller hur?

Dessa datorer...

Så har jag råkat ut för det som jag hört andra gjort nångång. En datorkrasch!

I början av veckan tänkte jag på att jag borde säkerhetskopiera mina dokument och bilder, men sköt det framför mig...

Det var ett tag sen jag gjorde det så nu är massor av fina bilder jag tagit i sommar, helt borta, liksom några alster jag producerat i skriftlig form. Det var en mindre rolig läxa minsann.

Är glad att jag kunde återställa datorn i alla fall, utan att behöva lämna in den. Visserligen funkar inte produktnyckeln till Office som behövs för att aktivera det. Hoppas att HP kan hjälpa mig med detta, annars kan jag bara logga in på office 15 gånger till. Det vore trist att behöva köpa en ny licens, när det finns en som följde med datorn.

Sitter just nu och lägger in bilder, jag tog på jobbet i fredags inför vår kick-off. Jag var dock inte med på tillställningen, men det var kul att se alla som klädde ut sig till Hippies, vilket var temat för kvällen.

Det var så kul att se vuxna människor bli som barn på nytt när de fick leka lite. :-)

Annars har helgen varit bara lugn och fridsam. Var ute på promenad i går och gick upp till Råsunda och gamla Filmstaden. Kul att se de gamla husen där alla stora stjärnor varit. Nån gång ska jag gå på nån visning där också. Vackra byggnader är det hur som helst och hoppas mina bilder blev bra som jag tog.

Mina arma fötter...

I fredags morse, var till en ortoped och fick inlägg i skorna. Har nedtrampade främre fotvalv så det är därför jag behöver dem. Det var verkligen annorlunda att gå med en knöl under foten. Kändes som om strumporna rullat ihop sig mitt under foten.

Ortopeden sa att jag skulle bara ha dem i några timmar första dagen. Eftersom jag sitter rätt mycket på jobbet, tänkte jag inte på det hela så mycket. Blev bara påmind när jag skulle hämta nåt ur skrivaren eller så. När jag sen slutade jobbet för dagen, var jag inställd på att gå ända hem. Alltså från Stureplan till Solna centrum, en promenad som normalt tar en timme.

Jag gick och gick med en gångstil som påminner om någon som går på småsten, första barfotadagen på semestern. Mycket försiktigt satte jag den ena foten framför den andra och flyttade tyngden framåt. Det gjorde ont! MEN det var inte ont så där ont, utan nästan skönt ont ändå, om du förstår vad jag menar. Efter en timme var jag vid S:t Eriksplan, ungefär halvvägs hem. Då var det lika bra att ge upp, jag skulle inte klara mig ända hem. Så skönt det var att kliva på bussen och få sätta sig ner och lätta på trycket på fötterna.

Dock var det inte lika skönt att kliva av. Då hade jag vilat fötterna lite och när jag började belasta dem igen kom smärtan tillbaka och nu gjorde det ont. Har en promenad på cirka 5 minuter från bussen till porten. Denna gång tog det minst 15 minuter....

Dagen efter, gjorde jag en långpromenad på cirka 4 timmar, med sulorna i skorna. Det gick rätt bra och det ömmade bara, gjorde inte så ont. Igår, söndag tog jag inte de skorna utan tog mina slippers när jag gick ut. De sitter som gjutna på foten och det var så skönt att slippa inläggen.

Thobbe är ju inte Thobbe om han inte gör något ogenomtänkt. Jag tog mig till Hammarby Sjöstad och gick mot Hammarbybacken för en skön skogspromenad. Hade jag bara hållit mig till skogstigarna vore det inte några som helst problem. Tror du jag gjorde det? Nähä då, jag var tvungen att klättra uppåt, visserligen på en stig. Hamnade uppe på en bergknalle där jag skuttade mellan stenblocken. Jag går ju aldrig tillbaka samma väg, utan jag går bara framåt. Ni kan ju tänka er hur det såg ut när jag tog mig nerför bergväggen med "tofflor" på fötterna. Hur enkelt som helst! Not...

SUCK, för min dumhet. Brukar alltid säga att vi har fått en portion dumhet till livs vid födseln och den ska användas lika väl som allt annat vi fått med modersmjölken...

Ha en bra arbetsvecka!

Baksugen på lördagskvällen...

Fick så vansinnig lust att baka vid 8 tiden på lördagskvällen. Kunde inte motstå. Medan jag stor där och gjorde degen kom en massa minnen tillbaka till mig. Tänkte tillbaka till när jag bodde på Frösön och hade två systrar som grannar. Herregud så mycket kul vi hade ihop. Vi bakade tillsammans, vi fixade middagar tillsammans osv. En gång i månaden hade vi en festmiddag. En av oss gjorde förrätten, en annan huvudrätten och den tredje efterrätten. Tanken var att vi skulle testa nya recept, men att vi inte skulle tala om för de andra vad vi gjorde. Vi samlades hos den som gjorde huvudrätten och detta alternerades från gång till gång. Det var jättespännande att se vilka kulinariska rätter som skapades...

Till julen bakade vi tillsammans också, på så vis fick vi många sorter, men inte överflöd av varje sort eftersom vi delade på 3. Då slapp man slänga gamla kakor efter jul. Jaa, tänk vilka minnen som kommer fram när jag började göra degen till mina Pepparnötter som jag ville baka ikväll, mina favoritkakor. Egentligen tycker jag det är roligare att baka än att käka upp dem! De på jobbet blir säkert glada över en kaka till kaffe

t på måndag. Det är jag det, bakar och tar med till jobbet. Brukar baka pepparkakor till jul, svär och håller på medan jag gör dem, för det blir så många, men det måste bakas annars blir det inte jul i mitt hem. Att halvera receptet är inte att tänka på, man ska göra hela. heheehe

Åter en helg till handlingarna...

Kan summera även denna helg till de positiva i raden. Har unnat mig själv att ta det lungt, vara ute på promenader och läst massor. Det är en underbar lyx att bara ta helgen som den kommer, utan krav eller förpliktelser i någon form. Att känna att kroppen får bestämma vad som ska hända eller inte hända ger så mycket positiva vibrationer. Det strömmar in ny energi som får ta plats och den behövs för att kunna bjuda på sig själv.

Har alltid tänkt som så, att det man ger ut det får man tillbaka. Ger man godhet och kärlek får man det till sig också. Likväl som om man ger det som är negativt, kommer det tillbaka. Har medvetet experimenterat i ämnet och kan bara konstatera att teorin håller. Nu undrar du varför jag vill testa detta, när så många läror säger samma sak? Ja, det är ju så att vi människor behöver själva få erfarenheterna, det räcker liksom inte att andra gått igenom detta innan och kan intyga.

Såg en DVD som heter The Secret och som handlar om en universiell lag, Lagen om attraktion. Det handlar om att ändra sitt tänkesätt från negtiva tankar till positiva. Istället för att oroa sig över alla räkningar, ska man tänka att jag har pengar så det räcker till alla räkningar. Istället för att älta sina sjukdommar ska man vara tacksam för att man har en frisk kropp som skänker en glädje. Med andra ord, tänk positivt som om du redan har allt det där du drömmer om och du kommer att dra till dig detta. Kanske är detta bara humbug, men med det jag lärt mig om universum och människans kraft att kunna påverka, väljer jag att tänka att detta fungerar.

Massor av värme och kärlek till er därute.

Reflektioner över allt och inget...

Har haft en härlig helg, med solbränna i går lördag, grillfest och vin på kvällen samt en riktigt slödag idag. Slöheten kan bero lite på alkoholen igår, inte så mycket på mängden som sådan, man att jag tydligen inte tålde så mycket. Jag menar 3 glas brukar ju inte vara några problem, men idag var jag däckad.

Har suttit och kollat på mina bilder i datorn och levt mig tillbaka till olika händelser. Det var hur kul som helst. Skönt att ge sig själv den tiden. Brukar vara duktig på att ge mig själv tid att bara vara, vilket är en förutsättning att klara av vardagen som jag ser det.

Mina bilder skildrar massor av händelser av olika slag. Det är allt från resor till vardagliga skildringar. En del har lämnat bestående minnen, andra hade jag totalt glömt bort att jag tagit. Det var spännande vill jag lova. Man tror att man kommer ihåg men det finns mycket minnen som måste tas fram ur gömmorna. :-)

Över för denna gång

Så har då årets semester kommit till sitt slut. Det har varit 3 härligt avkopplande veckor som inleddes med tropikvärme.

Dryga 1,5 veckor med konstant sol, omkring 30 grader och vindstilla fick mig att ta det lungt. Det var inte ens alla dagar jag tog mig utanför dörren, förrän på kvällskvisten. Då gick jag ut på gården och satte mig för att läsa.

Vet du vad, jag behövde detta intensiva för att komma ner i varv. Normalt sett brukar det ta upp till två veckor innan jag varvat ner så pass att jag kan börja njuta av ledigheten. I år började jag njuta redan efter en knapp vecka. Tack värmen och solen för det. När det gått 1,5 vecka kändes det som om jag varit ledig mina 3 veckor redan. Vilken lycka att upptäcka att det faktiskt var lika länge kvar som jag haft redan.

I måndags när jag vaknade med ryck för jag var övertygad om att jag glömt ställa klockan, kunde jag med gott samvete sjunka ner på kudden igen och veta att det dröjer en vecka till innan jag börjar jobba. I morse kom jag på att det faktiskt var bara fredag och inte söndag som jag fick för mig. Alltså ytterligare 3 dagar kvar...

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag verkligen har kopplat av, känner mig redo och faktiskt längtar till börja jobba igen på måndag. Det vet jag inte sist det inträffat, om det överhuvudtaget har gjort det.

Vad har jag nu gjort då, undrar vän av ordning. Ja, förutom att tagit det väldigt lungt har jag promenerat mycket, cyklat lite men framför allt bara funnits till. Läst massor också, kollat TV och vilat. Ätit gott, tagit några öl fast inte så mycket som man skulle kunna tro. Tog en tur ut i skärgården en dag också, skönt med frisk havsluft.

Vill bara avsluta med att säga att detta med semester på hemmaplan är en underskattad företeelse. För egen del känner jag att det är så skönt att slippa stressen och alla måsten med resor hit och dit för att det ska vara så.

Missförstå mig rätt, jag älskar att resa också när jag känner att det är dags för den typen av semester. Men sommarledigheten tillbringar jag gärna här i Stockholm, eller åtminstone i Sverige.

Socialt handikapp

Idag satt jag och kollade in dokumentären från England om folk som inte kunde hålla sig utan de fes i tid och otid. Intressant program och man förstår ju att det måste vara ett rent helvete att vara drabbad. Tänk dig själv att när som helst måste du bara lätta på trycket oavsett om det står folk i närheten eller inte. Det är väl en sak om de är ljudlösa, men det var inte dessa. Värst är det nog när de luktar också. :-)

Ja, man ska väl inte le eller skratta åt det hela, det är verkligen ett handikapp för de drabbade. En del av dem var ju totalt isolerade från omvärlden.

Ett socialt handikapp av den kalibern kan knäcka vem som helst. Vet själv hur handikapp kan isolera och knäcka självförtroendet. Jag fiser inte men jag svettas kopiösa mängder. Idag har jag accepterat att jag gör det och kan leva med det. Men det fanns en tid då jag tyckte det var ett helvete att ta mig till jobbet och hem igen.

Har alltid svettats mycket under armarna och i händerna. Fick höra talas om att det fanns hjälp att få i mitten av 90-talet. Blev godkänd för operation och trodde att nu skulle jag kunna leva ett mer normalt liv. Min svett luktade eller luktar aldrig illa, tack och lov, men det känns inte fräscht att vara dyblöt hela tiden.

De sa innan opertionen att jag under en övergångsperiod skulle svettas mer på andra delar av kroppen, för att systemet skulle ställa in sig på förutsättningarna efter ingreppet. Det hela skulle ta upp till ett år. Nu har det gått cirka 15 år och ingen förbättring.

Det visade sig efter några år, att av alla som genomgått operationen var det endast 3 % som märkte nån förbättring eller att det var oförändrat. Övriga 97 % blev sämre. Ja du läser rätt 97% blev sämre av operationen som skulle göra livet ljusare.

Efter ytterligare några år, kom det förslag om att man skulle återställa de nervtrådar man kapat av, för att på så sätt återställa flödet. Det skulle ändå inte bidra till man fick tillbaka svettningarna under armarna, men det skulle minska svettningarna på övriga kroppen, sas det. Vet inte exakt hur många som gjorde den typen av operation, men det var 0,2% som märkte nån positiv skillnad.

Idag är dessa opertioner förbjudna i Sverige, men vad hjälper det när man i stora annonser lockar med dem i Finland och England. Svenska läkare utför dem i dessa länder mot en hög kostnad förståss. Du får ju stå för allt själv. Blir så förbannad när jag ser dessa annonser, när jag vet hur dåligt de funkar. Att man tjänar stora pengar på folks dåliga mående!

Som sagt, ett sånt här handicap kan knäcka en väldigt mycket. När jag mådde som sämst, fick jag ångest vid tanken på att umgås med andra människor. Jag tackade nej till alla inbjudningar jag fick med nödlögner. Enda gångerna jag tackade ja, var väl om jag kände den som bjöd och att det inte kom några okända med. På jobbet hade jag med mig 2-3 ombyten varje dag. Tyckte att alla såg på mig med äcklade blickar när jag var blöt på ryggen eller magen. Nu efteråt vet jag att det var inte så ofta att nån reagerat eller ens lagt märke till det. Men JAG visste ju hur blöt jag var. Det var så jag kunde vrida ur tröjorna vissa gånger.

Nu kanske du tänker, men om jag gick ner i vikt så skulle jag säkert svettas mindre. Tyvärr har det inget med vikten att göra. Det var samma problem när jag vägde 20 kg mindre än idag. Det har inte heller med fysisk anstängning att göra i sig. Visst om jag går snabbt eller så, svettas jag mer, självklart. Men det kan börja rinna efter ryggen eller magen, även när jag sitter still vid datorn, eller kollar på TV.

Men som sagt, idag har jag accepterat detta och jag kan leva med det. Men visst händer det att jag avstår inbjudningar fortfarande pga detta. Men mår jag bra i övrigt går jag gärna på kalas eller vad det nu handlar om.

Till dig som ser någon svettig person i din omgivning, kommentera inte detta. Det kan såra oerhört djupt. Den som är drabbad vet mycket väl att man är blöt och att det ser ut som man kommit direkt från duschen, som en kollega sa till mig en gång.

Ha en fortsatt trevlig midsommarhelg och en underbart skön sommar. Själv är jag ledig i 3 veckor nu, då jag hoppas på varma sköna dagar då jag kan vara utomhus så mycket som möjligt.

Otroligt att nåt så enkelt funkar...

Har ju utbildat mig till Reikihealer under våren och det är fantastiskt, det har jag skrivit om förr här på bloggen. Jag kanske inte förstår hur det funkar men jag vet ju att det gör det. Har fått ett antal "bevis" (inte för att jag behöver det) på att det fungerar.

Vid några tillfällen har jag gett behandlingar till andra och det gemensamma är att alla säger att det något som händer i deras kroppar. Att de kan känna min värme och helande energi strömma genom deras kroppar. Själv blir jag jättehet både i händerna men även i hela kroppen och svetten rinner i pannan. Sen när behandlingen är över, blir jag sval igen.

Men nu, käre läsare, ska jag berätta nåt ännu mer fantastiskt. Det är ju en sak att det fungerar när jag har "patienten" i samma rum och jag lägger händerna på dem. MEN, har även behandlat folk på avstånd. Jodå, du läste rätt. De befinner sig på helt andra ställen än där jag är.

Jag börjar med att förbereda mig, efter att vi kommit överens om en tid när det ska ske. Sen säger jag några mantran, talar om vem som ska ha behandlingen, säger några mantran till och sen påbörjar jag behandlingen. När det är över, tackar jag mina Reiki-guider och sen är det klart.

Vid snack efteråt visar det sig att det som händer i deras kroppar, kan jag känna av i min egen kropp, eller se symboler, färger. Kan även vara så att jag kan känna smärta i nån kroppsdel och det visar sig efteråt att de har problem med den kroppsdelen.

Kan fortfarande tycka att detta är hokus pokus, men jag accepterar att jag inte förstår hur det går till så länge jag kan KÄNNA att det gör det.

Är glad över att jag fått denna gåva!

Livets villervalla

Tillhör de som oftast sover mellan 3-5 timmar normalt sett, men ibland längre. Natten till igår sov jag cirka 3 timmar totalt. Det vore helt OK, bara jag slapp vakna flera gånger under tiden kan jag tycka. I natt däremot sov jag nästan 7 timmar och vad jag vet vaknade jag bara en gång.

Igår, var jag rätt pigg hela dagen på jobbet, lite seg framåt eftermiddan var jag väl, men i stort sett som vanligt. På kvällen kändes det OK också så det blev inte sängen förrän efter 11. Då borde jag ju känna mig utvilad idag. Tror du jag var det?

Faktiskt var det rätt OK. Det roliga var att jag var väldigt effektiv idag, fick massor av trista göromål gjorda så slutresultatet blev bra i alla fall.

Det som är underbart mitt i allt detta är att jag slutat oroa mig om jag bara sover 3 timmar en natt eller 4 på raken. När jag ligger där på natten och vrider och vänder mig, försöker jag koncentrera mig på andningen, Lugna andetag in genom näsan och lugna andetag ut genom munnen. Detta hjälper mig att slappna av i kroppen och den får den vila den behöver. Hjärnan klarar sig alltid för den kopplar ju ändå alrig av helt och hållet. Genom att koncentrera mig på andningen behöver inte hjärnan medvetet jobba med dagens problemlösningar eller det kreativa tänkandet- Alltså får även den en stunds vila på nåt sätt.

Underbart också att bli medveten om hur jag förhåller mig till situationen idag jämfört med förr. Blev hispig om jag inte kunde sova på natten, sen grinig på dagen. Numera tycker jag att det inte förhåller sig så. Visst tröskeln är lägre innan irritationen kommer fram, MEN det som händer är att jag tänker till en gång extra innan munnen talar och i de flesta fall lyckas ett utbrott att bli stoppat. Det känns toppen.

Snart dags att förska sova en hel natt igen, eller så blir det inte det. Tur att jag har mitt Sudoku att ta till. :-)

Våren är här eller är det försommar...

Har haft 4 lediga dagar då jag har gjort så lite som möjligt så länge som möjligt. Fasen vad skönt det varit. I torsdags var det strålande sol, nåja stundtals i alla fall. Blev en promenad dryga 3 timmar, sen en stunds vila i solen och den njöt jag som bara den.

Väl hemma en välbehövlig dusch. Middag med en god vän, sen kolla på video. Fredagen hade jag tänkt gå på stan, men kroppen ville inte det så det blev soffan tillsammans med en bok. Läste väl i alla 4-5 sidor innan jag somnade. Kvällen fortsatte i samma spår, alltså avslappningens spår.

Lördag samma sak, mitt förnuft sa mig att jag borde gå utanför dörren en sväng och få frisk luft, men kroppen vägrade. Jaja, jag vet vad Chrille skulle säga om det: "latmasken" har slagit till igen. hehehe. JA, det kanske den gjorde, men det var otroligt skönt hur som helst.

Idag söndag har jag i alla fall tagit en promenad ett par timmar och det ångrar jag inte alls. Njöt av solen och värmen. Så underbart skönt att gå i kortärmad och korta brallor. Då känner man livsandarna vakna till liv igen. Det blev även en bonus på dagen. Gick förbi Statoil och köpte en skiva med Sten & Stanley som heter Allsånger på vårt sätt. WOW, säger jag bara. Det är, för mig en kick att få höra deras underbara blandning av låtar. Åtminstone 9 av de 12 låtarna tillhör kategorin mina favoriter. Gissa om jag sjunger med och får flash-backs till 60-70 talet.

Har också haft tid att reflektera mycket under ledigheten. Kommit fram till att jag lever verkligen ett rikt liv på många plan. Underbara vänner som finns därute men framför allt börjar jag gilla mig själv mycket mer. Känner att jag befinner mig i livets sommartid. Det finns så mycket att vara tacksam över känner jag och det är jag också.

Med en förhoppning om att alla ni som läser denna blogg, i år får den bästa sommar ni överhuvudtaget varit med om.

KRAM

Vilken känsla det var på andra delen av Reikiutbildningen

I helgen som var, gick jag steg 2 i min Reiki utbildning. Nu kan jag behandla på distans också.

Förstår inte hur det fungerar, men vet att det gör det och det räcker.Det som gjorde mest intryck på mig, var under initieringen. Först måste jag berätta en annan sak. På fredagskvällen, när jag gick ut ur badrummet och släckte lyset där inne, tändes lyset i hallen av sig själv. Jag kände en rysning i kroppen. Under en tiondels sekund blev jag rädd, innan jag bestämde mig för att det inte fanns nån anledning att vara rädd.Så under initieringen på lördagen, fick jag samma rysning genom kroppen och jag bara välkomnade den. Blev inte rädd en enda sekund, bara glad och lycklig.

Efteråt sa min lärare att hon sett två munkar som stod vid min sida. Den ena hade böjt sig fram och smörjt olja på mitt tredje öga. Det var precis då jag fick rysningen. Både i går och ikväll, när jag gjort min Reikibehandling har jag suttit en stund och välkomnat kontakten. Båda kvällarna har jag kännt närvaron, både genom rysning men också genom att jag kännt att någon lagt sina händer i mina handflator. Ikväll kände jag dessutom att det blev svalt i handflatan.

Vad jag förstår är kyla ett vanligt tecken på att någon finns nära.Fick rådet för några år sen, att när man inte vill ha kontakt längre ska man stänga av och säga till dem att inte komma fram mer förrän man öppnar sig igen. Likaså ber jag dem att inte störa min nattsömn genom att sätta igång radion, eller tända lampor. De respekterar detta och det känner jag stor tacksamhet för.

Känner mig verkligen lycklig över att få vara med om detta.

Livet är härligt!

I dag skulle jag träffat en god vän och vi skulle ta en cykeltur med tillhörande picnic. Det skulle bli så trevligt så. Hade tänkt oss att cykla ut till Djurgården. Kompisen ringde vid 10 halv elva och undrade om vi skulle cykla trots blåsigt väder och moln. Vi kom överens om att vi inte skulle göra det utan ta det vid annat tillfälle istället.

På nåt sätt gick luften ur mig av detta beslut. Kände inte för att göra nånting alls. Ville bara ligga på soffan och käka praliner eller nåt. Som tur var hade jag inga praliner hemma. :-)

Men låg på soffan gjorde jag, somnade till en stund efter att jag hörde en åsksmäll långt bort i fjärran. Innan jag somnade flög en tanke genom huvet att det inte är så konstigt om jag var trött och nedstämd eftersom det finns åska i luften. Brukar bli påverkad av sånt.

Nåväl, vilan var skön och när jag vaknade hällregnade det. DÅ kom jag att tänka på ett talesätt om, att ifall det regnar på bruden på bröllopsdagen blir äktenskapet långt och lyckligt. Undrar om sånt gäller om det regnar på ens födelsedag också? *asgarv*

Nåväl, jag lever ett rätt lyckligt liv, framför allt är det innehållsrikt och omväxlande. Får vara med om så mycket härliga och spännande saker, träffa så mycket spännande människor som har så mycket att ge och dela med sig av. Det är fantastiskt vad vi kan få vara med om egentligen.

Igår var det avslutning på sångcirklarna som Alla-Kan-Institutet haft under vårterminen. (http://www.allakan.nu/) Vilken upplevelse, att se alla dessa glada deltagare, visa sitt mod genom att ta chansen att sjunga inför så många obekanta människor. Deras entusiasm, nervositet som de övervinner, ja det är nästan obeskrivbart.

Jag har varit assistent i en grupp och fått vara med om deltagarnas resa genom kursen. Att från första gångerna knappt vågat ta en ton, ställer de sig nu upp och sjunger inför 40-50 andra. Det är en ynnest att få vara med om den utvecklingen. Det går inte att sticka under stol med att det är väldigt utlämnande att sjunga solo inför andra, man blottar sig fullständigt. Känslan när man väl gjort det överväger dock all denna nervositet.

Ni som inte tror er kunna ta en ton, ge er själva chansen att prova på. Det finns bara vinster i det försöket, jag lovar. Har själv genomgått denna förvandling.

Wow, två dagar i rad som jag cyklar till och från jobbet...

I morse sa min hjärna att jag skulle åka buss till jobbet och lämna cykeln hemma. Började göra i ordning mina frukostmackor, helt plötsligt upptäckte jag att höll på att packa ryggsäcken med ombyte. Min kropp var helt klart inställd på att cykla....

Ja inte kunde jag gå emot det kroppen säger, det brukar jag inte göra. Av erfarenhet vet jag att det brukar bli totalt fel då. SÅ det var bara att trampa på mot jobbet. Snacka om att jag kände mig stolt när jag var framme på dryga 20 minuter. Med andra ord det gick undan. Kom ihåg att jag har en oväxlad cykel, vilket innebär att trampandet håller ett intensivt tempo.

Det är en härlig känsla att ha gjort denna tur och hemresan är ju självklart ett måste också. Vill ju inte lämna cykeln mitt istan över natten. Det var så skönt att cykla hem, trots ett litet duggregn, att jag tog lite extra svängar runt om i stan. Blir så imponerad över att det är så lätt att bara göra saker, som att cykla om man inte bestämmer sig för att det är jobbigt på förhand.

Tack vara simning under vintern, senaste veckornas långa och många promenader har gjort att behovet att röra på mig är starkare än motståndet att avstå. Så fucking jä..a skönt....

Premiärturen avklarad

I går cyklade jag till och från jobbet. Helt underbart skönt var det.
Fick dock en känsla av att det var dumt att jag inte la till 500 kr för att få lite växlar. Det flög en tanke igenom huvet att: Jaha, då blir den bara stående igen...

Men jag lyckades prata mig själv tillrätta och inse att det är faktiskt skönt oavsett växlar eller ej. Så jag kommer att cykla ofta ofta.

Tänk att få packa en picnickorg, cykla ut ur stan, slå sig ner vid en sjö på en filt. Äta och bara njuta av det vackra i naturen. Hämta energi och inspiration av det man ser. Sen kan man med gott samvete cykla hem igen.

Hoppas verkligen på en skön sommar men inte allt för mycket regn dock.

Ha det gott därute och glöm inte bort att njuta av tillvaron.

Yiiiiihaaaaaaaaaaaaaaa

Fan, vad stolt jag är. Jag har lyckats montera ihop min nyinköpta cykel, helt på egen hand.
Tänkte be affären göra det, fast det skulle kosta 400 spänn i så fall... Jag omprövade mitt beslut och valde att göra det själv.
Sen kom frågan om hur jag skulle frakta hem den omonterade cykeln. Tänkte ta en taxi, jag hade ju sparat in en utgift på 400 genom att montera själv. Men det visade sig att det var en hanterbar kartong som jag kunde ta på bussen istället. Ytterligare cirka 150 i besparing.

Väl hemma, fixade jag först mat, jag gick och köpte belysning på Claes Olsson, mycket billigare än på cykelaffären. Det är otroligt så mycket jag besparat mig idag. hehehe

Trodde inte att det skulle gå så lätt att skruva ihop den. Behövde inte kolla beskrivningen mer än en gång. Tydligen har jag lärt mig något av alla IKEA monteringar jag gjort, så det var logiskt tänkande bara som gällde.

Känner mig jättelycklig att jag lyckades. Stolt som en tupp både över cykeln som sådan men mest för att att jag lyckades...

I morgon blir det inte nån tur, men på onsdag blir det premiär för mig. Cykla till jobbet, även om jag avskyr att cykla i stan, men i värsta fall får jag leda cykeln genom den värsta delen av city. hehe

2 maj 2009

Är så nöjd med min dag, trots att jag inte varit utanför dörren ännu. Klockan är kvart över 7.

Idag har jag fått klart ommöbleringen, hunnit dammsuga och även torkat vått. Fixade badrummet också. Detta trots att jag vaknade med en sprängande huvudvärk i morse. Kravlade mig upp och drack vatten samt tog en tablett. Klockan var då halv 6. Irrade mig tillbaka till soffan, där jag lyckades somna om efter ett tag. Vaknade igen vid 10 och då kändes det bättre. Sen flöt allt på i behagligt tempo.

Men se gå ut, det är inte att tänka på. Igår när jag skulle till en kompis och hälsa på, rann ögonen som bara den och jag blev täppt på nolltid. Det är ju högsäsong av pollen och i år märker jag av det igen, trots 3 års behandling.

Men det är ju liksom ingen idé att deppa ihop för det, jag använde energin till något positvit istället och det känns så underbart.

Tänk, det är en hel dag till ledigt och den tänker jag bara njuta av utan att göra nåt speciellt. Ja förutom då att hjälpa en kompis att frakta hem flyttkartonger som han ska låna av mig. Men det räknas inte som nåt speciellt, det är bara kul.

Önskar er en fortsatt trevlig helg...

Tänk vad lite värme och sol kan göra....

Både i går och idag, har jag tagit långpromenader i rask takt. Det känns så himla skönt att röra på sig. Vem skulle kunna tro att jag kunde säga dessa ord och mena dem, för några månader sen? Då, en tid före jul, var det en plåga att tänka på att röra sig genom promenader. Visst jag gick och simmade, men det var allt. Men nu känner jag att jag blir uppfylld av energi när jag tar mina promenader...

Tillsammans med ett par vänner har jag gjort en utmaning, det vill säga vill fyller i hur många steg vi tar varje dag och räknas det om till km/mil. Har hela tiden legat sist i listan, men nu dj....r ska de få sig en match. Inte för att jag tror jag kommer att slå han som ligger först, men han som är närmast ska jag minsann klå... *ler djävulskt*

Har en baktanke till med denna utmaning. Har ju diabetes typ 2, och mitt mål i år är att kunna dra ner på medicinen eller ännu hellre kunna sluta helt med den innan året är slut. Så det gäller att ligga i. Vet ju att det går att påverka med kosten och motionen, så det är helt upp till mig om jag ska lyckas eller inte. Ansiktsbilden ska visa hur jag ser ut innan hårdträningen börjat på allvar. Får väl se om det blir en smalare Thobbe vid årets slut...

Ni håller väl tummarna för mig därute?

Den samhälleliga plikten är uppfylld för denna gång...

Blev påminnd idag på jobbet om detta med att det är dags att deklarera. Så nu har jag gjort min plikt.

Bara att vänta på att få tillbaka pengarna som staten lånat. De kommer lämpligt till semestern hehehe...

Fast jag kommer inte att spendera dem på sommarsemestern, utan jag ska faktiskt ge mig iväg på en sångsemester till LaGomera i januari.

Det ser jag verkligen fram emot. Denna underbara ö, granne med Teneriffa är verkligen väl värt ett besök, så där mitt i vintern. Det blir en vitamininjektion som får en att leva upp igen. Alla borde prova på att åka iväg den årstiden.

I sommar blir det semester här i stan, strosa omkring mycket, se stan med nya ögon, fika på nån uteservering, ta en lunch, kolla in lite sevärdheter och bara finnas till. Att semestra på hemmaplan är starkt underskattad tycker jag.

Ett smakprov från min skrivkurs....

Vår uppgift var att skriva ett brev till en barndomsvän. Jag valde att skriva till en klasskamrat men som definitivt inte var någon vän. Detta brev har flera syften, dels som en skrivövning och därigenom utveckla mitt sätt att skriva på och dels får det mig att växa som människa.

Du som läser detta, ta brevet för vad det är. Det är över 40 år sen det utspelades och mycket vatten har runnit under broarna. Minnena finns där men jag har distans till detta idag!

Hej Lars

Kommer förmodligen aldrig att glömma min första skoldag på Östbergsskolan på Frösön den 27 feb 1966. Det var den dagen mitt helvete startade och du var en av dem som bidrog till detta. Alla dessa hemska idiotiska frågor jag blev utsatt för denna dag. Du och de andra måste ha fått en snedvriden uppfattning om Norge och norrmän. De frågor jag fick tyder på en otrolig dålig kunskap om grannlandet i väster.

Hur tror du det kändes för en 13 åring att behöva svara på frågor om vi bodde i vanliga hus, eller om vi åt med bestick, eller ens använde tallrikar och andra frågor i den stilen. Då, denna svinkalla vinterdag, insåg jag ju inte att ni inte visste bättre. Det enda jag ville var att komma hem, eller att vakna ur den mardröm jag var övertygad om att jag befann mig i. Det som hände när jag kom hem var att jag fick ett kraftigt migränanfall.

Du Lars, fortsatte att mobba mig, de flesta gångerna enbart verbalt. Mitt blyga och undfallande sätt bidrog givetvis till att det var tacksamt för dig att fortsätta. Dessutom blev du ju påhejad av de andra som ingick i ditt gäng. Ibland klarade jag mig undan och någonn annan fick ta dina påhopp. Men den glädjen varade inte för evigt förstås.

Ibland kom det pennor flygande genom luften och träffade mig i nacken, eller så blev jag beskjuten med stålpilar i slangbellor, en gång fastnade en pil 1 cm från ögat. Andra gånger blev jag utslängd i snödrivan i bara gympakläderna efter lektionen, eller den gången när jag och några till skulle sätta oss längst bak i aulan för att kolla om ljudet hördes dit när du och några till spelade på scenen. Vi tyckte det lät lite lågt, då blev vi utskällda och du sa att vi kunde väl ställa oss där själva då, vi som visste hur det skulle vara.

Vad jag kan minnas, blev jag fysiskt slagen en enda gång och då var det nog inte meningenatt du skulle träffa, utan du skulle bara skuggboxas och jag befann mig för nära. Det fanns nåt i din blick just då som jag la märke till, men inte förstod vad det var. Det blev lite mindre mobbing efter detta. Men helt avtog det inte. ”Norrsken skulle ju mobbas, CP som han var”, var din råa kommentar inför dina gängkompisar och sen skrattade ni hjärtligt.

Minns speciellt en annan händelse där din sårbarhet kom fram oerhört tydligt. Under en teckningslektion råkade vi båda samtidigt gå till skåpet där våra alster låg förvarade. Du skulle hämta en av dina teckningar och likaså skulle jag. Du stannade till och begrundade ditt verk. Jag tittade på den och sa nåt om att den var bra, att du var väldigt dukitg.

En tiondels sekund såg jag i dina ögon, en tacksamhet. Du svarade bara lite kort och manligt, Det är väl inget märkvärdigt. Ändå gick du inte din väg direkt, utan stod kvar och såg lite stolt ut. Jag sa ännu en gång att jag tyckte den var bra. Massor av detaljer och bra proportioner på allt. Du bara log och gick till din plats.

I mig hände nåt, antagligen växte jag, eftersom jag vågade tilltala dig, min mobbare. Vågade ha en åsikt om ditt skapande. Förstod inte då att det var det som hände, utan det gör jag nu som vuxen.

Efter att vi slutade grundskolan såg jag dig aldrig mer. Det sades att du ägnade sig åt kriminella saker, inte förvånande med tanke på dina äldre syskon som också gjorde det och dina alkoholiserade föräldrar ovanpå detta. Jag tog inte reda på mer fakta om det, var ju bara så glad över att slippa mobbingen.

För nåt år sen fick jag se dig på Stayfriends, där jag har en sida själv. Fick till och med en födelsdagshälsning från dig. Jag svarade att jag blev glad över hälsningen men också oerhört överraskad, du var nog den siste jag kunde tänka mig få en hälsning från. Du har inte hört av dig sen dess. Vad jag såg där, var att du är gift och har barn så det måste ju ha gått bra för dig trots allt.

Till sist vill jag säga att jag har förlåtit dig Lars, för det du utsatte mig för. Kan till och med känna en tacksamhet för den lärdom du gav mig. Tack vare mobbingen, fick jag lära mig att bli stark, hur djävligt det än kan vara ibland, eller hur orättvist jag än blivit behandlad i olika sammanhang. Det har bidragit till den inre styrka jag har idag helt klart. Det har tagit mig över 40 år att inse detta, men tro mig jag vill inte byta ut det liv jag haft.

Önskar dig ett gott liv och att du får en bra tillvaro som pensionär när den tiden kommer, vi är ju inte purunga längre. Du kommer aldrig att få detta brev i din hand, det är inte så viktigt att du gör det. Målet med det är att jag nu kan inse hur mycket jag lärt av livet, hur stolt och rik jag kan känna mig.

Upptäckt, efter rådfrågning, att jag gjort lite fel...

Inför gårdagens behandling, öppnade jag mina chakran också. Alltså, jag bad inte bara om reiki, hjälp, ledsagning och beskydd utan jag öppna min chakran. Det ska man tydligen inte göra när man behandlar andra...

Detta gjorde att jag blev urlakad under eftermiddagen. Var helt slut och det var inte alls skönt. Min jordiske andlige vägledare förklarade för mig att jag dränerade mig själv i och med att jag öppnade mig totalt. När han sa detta kom jag ju ihåg att vi på kursen bara öppnade när vi skulle behandla oss själva, inte när vi behandlade varandra.

Bara att konstatera återigen att det är genom misstagen man lär sig. Eller som engelsmännen säger: Learning by doing.

:-)

Så har jag då gett min första Reikibehandling

I dag var det första gången jag gav en behandling, förutom under utbildningshelgen. Var nog lite pirrig inför det hela, men det var samtidigt övertygad om att det skulle gå bra.

Hade förberett mig och öppnat upp alla kanaler och chakran för att det skulle bli ett bra resultat. Min patient kom och vi pratade lite först, sen fick hon en stunds avslappningsövning. Jag påbörjade behandlingen efter ett tag. 

Hade inte direkt någon ergonomisk riktig arbetsställning, men det funkade ändå. Det var jätteintressant att känna in hennes energi. På vissa ställen blev jag enormt varm, på andra kände jag pirr i hela kroppen och på ett ställe fick jag jätteont i huvet. Då fick jag be Reikiguiderna om hjälp att ta bort huvudvärken. Efteråt kändes det som om mitt ansikte varit i solen en hel dag, var varm och het.

Vi var väldigt törstiga båda två efteråt så det är helt klart att det är mycket energier som frigörs i kroppen under en behandling.

Vi snackade ett bra tag efteråt och det verkade som om hon var nöjd och hade fått ut nåt av det hela i alla fall. För mig var lite omtumlande och spännande. Hoppas det snart blir fler tillfällen till att ge behandlingar.

Exalteringen tar överhanden hos mig som vanligt...

Visst kan jag tacka Reikin för mycket som händer i mig just nu, men kanske är det inte hela sanningen. Givetvis har jag själv jobbat hårt för att få ordning på mig själv och där kommer mina underbara vänner in. Vänner som lyssnar, ger råd och ställer de rätta frågorna som mig att bearbeta och tänka efter. Vill särskilt tacka några som betyder extra mycket. Fredde, Chrille och Thomas. Deras stöd är värdefullt. De bidrar var och en på sitt sätt med sin vänskap. Kan inte vara utan nån av dem.

Vill också tacka mig själv för att jag ger mig själv denna underbara möjlighet till att bli en hel Thobbe. Mycket har hänt som sagt, men är övertygad om att det kommer att hända massor mer. Har bestämt mig för att gå steg två i Reikiutbildningen. Spännande som attan.

Ha det underbart gott alla där ute!

Tack Reiki för den förändrade attityden hos mig...

Det händer verkligen mycket inom mig just nu. Den så kallade utresningen som startade förra helgen vid initieringen på kursen är nu snart inne på sitt 3 chakra. 

Upptäckte i fredags, när jag blev kraftigt utskälld och förolämpad av en kollega (som för övrigt anser sig vara Guds gåva till mänskligheten) inför hela avdelningen att jag kunde gå in i ett lugn direkt. Hade denna situation uppkommit innan förra helgen hade jag förmodligen svarat med samma språk, den arges språk. Givetvis blev jag heligt förbannad och var på väg att skälla tillbaka. 

Just då hände nåt som fick mig att ändra mig. Han som stod där och skrek slog näven i mitt skrivbord så telefonen och en juiceflaska välte omkull. Precis när det hände, strömmade det så mycket varm och härlig energi genom mitt kropp och all min ilska bara rann ur kroppen. Satt där bara och lät honom hålla på bäst han ville. Just i det ögonblicket kände jag mig så stark och jag visste att jag gjorde rätt som inte svarade tillbaka. Han gick till personangrepp, skrek till mig chef att hon skulle se till att hennes värdelöse undersåte skulle göra sitt jobb rätt, vilket jag aldrig gör enligt honom. Blev även beskylld för att slarva bort dokument...

Det var hur härligt som helst att känna denna förändring inom mig. Att jag kunde ta till mitt jordade lugn och känna att min styrka satt i detta. Det ökade definitivt min tillit till mig själv.

Är övertygad om att det är mina nyvunna kunskaper inom Reikin som hjälpte mig med detta. Jag insåg mitt eget värde och jag är ju den som inte förlorade i denna episod, utan det är ju han som skrek. Jag respketerar honom som yrkesman, han gör säkert ett bra jobb. MEN som människa har jag ingen som helst respekt kvar för honom. För mig är ingenting om han inte har förmågan att be både mig och mina kollegor om ursäkt för sitt utbrott i rummet. Gör han det ska han få min respekt igen.

Ha det gott där ute.

Reiki behandlingar

Till dig som blir nyfiken på detta med Reiki, kan läsa mer på denna hemsida:

http://www.reikiforbundet.se/394-17-94.html

Vill du prova på en behandling, säg till bara så kan vi ordna nån tid som passar. Jag behöver all praktik jag bara kan få, för att bli bättre och bättre samt att hålla energierna vid liv.

Har bestämt mig för att jag tills vidare inte kommer att ta något betalt för detta, det känns liksom inte rätt att göra det, innan jag lärt mig tolka de signaler och den information jag får mig tillhanda.

Är fortfarande överväldigad över vilka krafter som satts igång under helgens kurs.

Som jag sa till en kollega igår, även om man inte tror på att det finns guider, ledsagare, liv efter detta osv men ändå känner att något händer efter en behandling, så har det ju nått sitt syfte ändå. Det viktiga är inte att man tror på andlighet, utan att man är öppen för denna alternativa behandlingsform. Jag kan intyga att det är något som händer oavsett vad jag tror på.

Utrensningen pågår för fullt

Vi fick lära oss på kursen i helgen att vi har 21 dagar framför oss där kroppen rensar ut "skiten" ur systemet. Det var kankse inte så roliga saker som kunde hända, lukta illa, diarre, dålig sömn osv KAN hända. Känner mig lugn trots att jag blivit kraftigt förkyld med hosta. Kan ju känna att det inte är en vanlig förkylning eftersom jag har så mycket energi i kroppen. Inte ett dugg hängig eller trött så där som man blir när förkylningen slår till. Vaknade före klockan i morse, vid kvart över 5, simmade vid halv sju och jobbat hela dagen. Å hjärnan funkar fortfarande med skärpa...

Utrensningen i sig går igenom 7 chakran, som vi har. Dessa chakran symboliserar olika delar av oss både fysiskt och psykiskt.. Dessutom har de olika färger som också har sina betydelser.

Tycker detta är spännande som attan.

Känner mig verkligen nöjd med mig själv, som gav mig chansen att uppleva detta. 

Vilken helg...

Har varit på kurs hela helgen. Vilken omtumlande upplevelse det varit...

Jag blev rekommenderad av min gode vän Fredde att jag skulle gå en kurs i Reiki healing. En vad, sa jag när jag fick rådet. Han menade att det är något jag behöver för att min kropp ska komma i balans, energimässigt. Som intresserad av energier och andevärlden med mera, sa ju ja direkt förståss. Det var något av det bästa jag gjort på evigheter.

Så mycket som hänt i mitt liv som jag fick förklaring till under helgen, trodde jag inte var möjligt att få bara genom att öppna sitt inre för energierna. Det bästa som hände var att nu kan jag släppa på min osäkerhet angående mitt eget värde. Jag vet nu vad tillit till mig själv innebär och även tilliten till mina vänner. Nu kan jag känna att det är sant det de säger, jag behöver inte känna det minsta tvivel om deras ärlighet. Den känns. Snacka om att det var en stor vändning för mig.

Genom hela mitt liv, har jag fått höra att mina händer ger en skön värme, när jag masserat folk eller bara hållit om. Nu vet jag varför, jag har förmågan att ge Reiki healing. Mina energikanaler är öppna för denna typ av behandling. Det var stort att få den bekräftelsen.

Vår kursledare berättade, när hon gav mig nyckeln till denna form av healing, en så kallad initiering, att hon blev berörd och tagen. Det fanns så mycket kärlek i mig, sa hon. MEN hon påpekade att jag glömmer bort att ge mig själv kärlek vilket är ett måste för att kunna ge andra. Då rös jag, för det har mina vänner påpekat också. Många omkring tycks se mer av mig än jag själv gör.

Det hände fler grejer under dessa två dagar som inte går att förklara så här, men som jag är övertygad om att det mina skyddsänglar som påpekat för mig vad som gäller i mitt liv.

Till dig som läser det här, drar på smilbanden och tycker detta låter som humbug, ska veta att jag respekterar dig för dina åsikter. MEN jag vill säga att du går misste om fantastiska upplevelser om du inte vågar släppa in lite andlighet i ditt liv. Det handlar inte ett dugg om religion eller så, det är helt andra saker.

Ha det gott därute.

Intressant med människor....

Har alltid varit intresserad av att iaktta människor, lyssna, lära och kolla in beteenden. Jösses vad man kan lära sig mycket av sånt...

Det som förundrar mig mest är folks inställning till andra. Att man anser sig själv vara den enda som kan tänka och veta hur saker och ting ska vara. Eller att se ner på andra. Ett exempel är att på vårt jobb hade vi en firma som skötte matlagning, både till frukost och lunch. Dessa underbara tjejer och killar gjorde allt för att vi skulle trivas och må bra. De plockade undan disken som folk lämnade på de mest underliga ställen, de såg till att det alltid fanns kaffe i bryggaren osv. Nu är dessa människor borta från vår arbetsplats och vi får fixa vår mathållning själv. Dessutom får vi alla hjälpas åt att brygga kaffet och ställa disken i diskmaskinen och även tömma densamme efter att den diskat klart.

De flesta sköter sig, men det finns de som ställer disken i diskhon i stället, som tar den sista skvätten kaffe utan att sätta på en ny kanna. Tror dessa människor att disken hoppar in i maskinen själv eller att kaffet brygger sig självt? Nej, jag är övertygad om att de inte tänker i de banorna. Om de överhuvudtaget tänker så är det nog att det där fixar nån annan, det är inte mitt jobb. Det lustiga är ju att det inte är någon annan som har mer ansvar för att det funkar heller. Vi är ju alla ansvariga.

Kan berätta om en kommentar som fälldes i köket medan kökspersonalen jobbade kvar. En av kollegorna ställde sin kaffekopp på ett bord. Någon fällde en kommentar om att diskmaskinen står där borta. Svaret blev: Vi har folk som är anställda för att ta hand om detta....

Numera bara ler jag åt sånt beteende, att man bara har sån brist på respekt för andra att man inte ens kan hjälpas åt hålla ordning på en diskbänk eller se till att det fixas en kanna kaffe, är ju beklagligt och jag tycker verkligen synd om dessa stackars människor. De har verkligen inte lärt sig något som helst av livet, ännu mindre om att vara rädd om sina medmänniskor.

Kommer att fortsätta plocka bort både min egen disk och andras från bänken, kommer även att brygga nytt kaffe när det är slut, medveten om att jag gjort vad jag kan för att göra det trivsamt omkring mig.

All hjärtans dag med mera...

Nu börjar min simträning kännas skitrolig igen. Igår, fredag den 13, simmade jag oavbrutet en kilometer. Det har jag inte gjort sen jag höll på med simingen uppe i Östersund för över 20 år sedan. Har varit tvungen att ta pauser efter 5-6 längder, men nu funkade det utan pauser. Har kommit på att knepet är att jag ska vara fokuserad på att ta ut simtagen, låta benen sparka ifrån riktigt innan jag använder armara. På ett sätt bara ta det lugnt men ända med kraft.

Sen jag började i höstas har jag kanske simmat i genomsnitt 3-400 meter per gång och då med pauser emellan. Men som sagt nu är det 1 km utan paus. Dessutom ska vi utöka till 3 gånger i veckan nu. Fan va kul det är.

Idag har jag skickat Alla Hjärtans Kram till mina nära vänner och det kändes så himla skönt och rätt att göra det. Har aldrig brytt mig om denna dag på nåt sätt tidigare, men det var något som sa mig i morse när jag vaknade att jag skulle göra det.

Känns bra också att jag har börjat som assistent på en sångcirkel inom Alla Kan Instutets regi, igen. Över 3 år sen jag var engagerad där, men nu var det dags igen.

Summa sumarum, så är jag bekvämare med mig själv numera och känner att orkar med både mig själc och andra på ett betydligt underbarare sätt idag. Träffade en kompis härom veckan, som jag inte sett på över ett år och fick då veta att jag gav intryck av en mer jordnära och tryggare Thobbe, som utstrålar äkthet...

Ha en underbar dag alla ni som läser och vi hörs igen.

Ska det vara så här....

Jag undrar bara om livet ska vara så här att förkylningarna avlöser varandra? Har i stort sett varit förkyld sen aug/sep. Visst det har varit bättre vissa dagar, kanske en vecka i stöten men sen har det börjat på nytt igen. Så himla trist och framför allt tär det på humör och annat. Jodå, jag vet att det är lika för alla och just därför undrar jag om det ska vara så här...

När jag var yngre (nejdå jag anser inte att allt var bättre förr) var man förkyld en eller två gånger per säsong. Man blev rejält sjuk, men sen gick det över. Nu går det ju aldrig över och inte heller vill det bryta ut riktigt. Man blir precis lagom sjuk för att inte kunna stanna hemma från jobbet och lagomt sjuk för att känna att det är jobbigt att jobba. :-/

Undrar vem ska man skylla på? Det går väl knappast att beskylla vare sig regering eller USA att vara boven i dramat. Det är väl vi människor själva som ställt till det med alla utsläpp, eller är det inte det? Kommer det någonsinn att hittas ett botemedel mot förkylningar? Tror inte det, tror att det är för mycket pengar som ligger bakom för att forskningen inte ska lyckas. Tänk alla dessa förkylningspreparat vi köper för miljarder kronor. Självklart vill inte dessa tillverkare att vi ska bli botade för alltid. Vad ska de leva av?

Jag snorar vidare och hoppas på ett snart tillfrisknande.

Ha det bäst där ute

Nytt år, nya förväntningar och nya lärdomar...

Bara början av det nya året ännu. Tänk så mycket tid vi har framför oss att fylla med underbara möten, härliga upplevelser och otroliga ögonblick att fylla våra sinnen med. Låt 2009 bli ett år fylld av lycka, harmoni och kärlek. Var rädd om varandra, ta hand om varandra och njut av varandra. 

Se till att vara öppen för det som händer omkring dig, ta emot energierna som strömmar till dig, låt dig fyllas av detta. Det är en kick som heter duga. Varje ögonblick har något som du kan lära dig av, eller bara njuta av om du tillåter dig att göra det.

Fyll dina sinnen med njutning, lev här och nu. Låt inte historien störa din tillvaro nu, oroa dig inte för framtiden som du ändå inte kan veta nåt om. Nej, det är nuet som gäller hela tiden. Varje andetag du tar, varje vindpust mot din kind, varje blick du möter hos människorna omkring dig och varje möten är unika. Se dem, njut dem och ta vara på dem. Allt blir så mycket enklare och mer roligt om du gör det.

Flummigt, snurrigt eller totalt obegripligt kanske du tänker. Ja, det kanske det är, MEN det är ändå knep som funkar för att göra tillvaron underbarare. Lovar också att det blir lättare, om man försöker att njuta....

Allt gott till dig som läser detta.